Jo, jag hittar hem från jobbet

Har känt mig lummig i huvudet i några veckor, blir lite yr och illamående ibland. Ringer till vårdcentralen som vill ge mig en tid några timmar senare samma dag. Jag har bokat in en reportageresa och frågar om jag kan få komma nästa dag i stället. Det går bra och jag får en tid direkt på morgonen.
En trevlig ung man - sannolikt i min äldste sons ålder - hälsar mig välkommen. Han gör sin AT-tjänstgöring på vår vårdcentral.
Jag berättar om mitt problem och att jag stundtals tänker att det kanske är en demenssjukdom eller en hjärntumör på gång. Säger också att jag plötsligt kan bli gråtfärdig. Doktorn undrar om jag är deprimerad och frågar om bland annat mina familjeförhållanden. Jag svarar att jag inte är deprimerad, att jag har en härlig familj och att vi har mycket goda relationer sinsemellan. Doktorn frågar också vad jag arbetar med och hur jag har det på jobbet. Jag berättar vad jag gör och att jag trivs väldigt bra med mitt jobb. Jag talar också om att en tanke flugit genom mitt huvud: Tänk om jag har en demenssjukdom och så småningom kanske inte kan fortsätta med mitt jobb.
Doktorn tar fram ett depressionsformulär med frågor. Mina svar ska visa om jag trots allt är deprimerad. Men nej. Jag får bara en depressionspoäng. Kommer inte längre i håg frågorna. Jo en fråga: Har du självmordstankar?
Så undersöker doktorn demensspåret. Han ställer frågor som: Vilken veckodag är det? På vilken vårdcentral befinner du dig? I vilken stad? Vad heter statsministern? Jag klarar alla frågorna. Så frågar han: Hittar du hem från jobbet? Frågan överraskar mig. Jag försäkrar att jag hittar hem.
Hjärntumörspåret lägger doktorn ganska snabbt ner. Röntgen på Sunderby sjukhus skulle kunna ge svar men det är inte aktuellt än så länge. Han frågar om jag har morgonhuvudvärk. Det har jag inte.
Doktorn lyssnar på hjärta och lungor - som låter bra. Han kollar blodtrycket - som är bra.
Han kollar arm- och benstyrka. Bra.
Doktorn tar fram en penna och för den åt olika håll framför ögonen på mig. Jag ska med blicken följa pennan utan att röra på huvudet. Så ska jag hålla för först höger och sedan vänster öga och på motsvarande sätt följa doktorns hand och tala om vad han gör med fingrarna. Allt går bra.
Jag blir skickad till provtagningen. Doktorn kryssar för en massa olika prov. Ett ekg ska också göras.
De snabba proven visar gott resultat. Resultatet av proven som måste skickas till Sunderby sjukhus får jag veta senare (också bra visar det sig).
Den unge doktorn tittar vänligt på mig. Han tycker att jag kan känna mig frisk och trygg. Han tror att jag kan vara pressad av krav på jobbet. Samtidigt hälsar han mig välkommen tillbaka när helst jag vill.
Jag åker till jobbet med min äldste son. Vi har preliminärbokat en gemensam lunch den här dagen - han och hans flickvän och jag. Jag säger att jag kanske inte kan gå på en sådan lunch hänvisande till att mitt läkarbesök tog relativt lång tid. Min son skakar på huvudet och säger: Morsan, du har jobbat i över 30 år och nu blev du orolig för din hälsa och gick till doktorn. När det tog lite tid så vet du inte om du vågar gå på lunch. Det är ju helt sanslöst!
Lite senare äter vi lunch tillsammans på restaurangen som ligger granne med NSD - för att spara tid.
På kvällen reflekterar jag över livet.
Jag tänker på min sons kommentar.
Mina söner ger mig ofta bra tankeställare. Och de visar att de bryr sig om mig. Det kände jag att den unge doktorn gjorde också. Jag ska försöka känna mig frisk och trygg.