Tove Alsterdal befinner sig mitt i Ådalen. Hon släpper sin senaste kriminalroman Rotvälta inför ett coronabegränsat antal ådalingar på turbåten Ådalen III.
– Vi hittade den här fantastiska platsen, min exman och jag, när vi hade flyttat från Norrbotten till Stockholm.
– Jag har varit här i nästan 20 år, så det är en plats som jag verkligen har kommit att älska. Det är tyst inte bara utomhus utan det blir tyst i mitt huvud – det är det inte hemma.
– Plus att jag tycker så mycket om det här andra som finns i trakten: Det gamla industrilandskapet och människorna här. Det finns något med kulturen i Ådalen som tilltalar mig väldigt mycket.
Men hur mycket norrbottning är du?
– Jag är både stockholmare och norrbottning, lite både/och. Jag kan inte definiera vad jag är. Jag har också mina 15 år i Luleå.
Du har skrivit sex kriminalromaner. Har du skrivit några andra böcker?
– Nej, det är de här sex.
– Jag har tidigare tvekat att kalla dem för kriminalromaner även om de handlar om brott, de har legat i ett gränsland till romanen.
Det mest fantastiska tycker jag är att man vet precis vem mördaren är på sidan 25. Sedan blir det något helt annat. I tystnaden begravd, är det den som är mest läst?
– I tystnaden begravd är den mest populära boken. Det är någonting med den historien som gått djupast till hjärtat på folk. Kanske har det att göra med att Tornedalen ligger mig så nära.
Är du journalist eller är du författare?
– Jag är författare, men jag har verkligen varit journalist också. Det är egentligen bara sista året som jag har kallat mig författare. Har som sagt tornedalska gener, så man ska väl inte förhäva sig och komma och kalla sig författare bara för att man har skrivit några böcker.
Du har fått priser. Rotvälta är nominerad till Årets bästa svenska kriminalroman 2020. Du har fått ett franskt pris.
– I tystnaden begravd har fått två franska priser. Flera av böckerna har varit nominerade vid flera tillfällen.
–L’Ancres Noir för bästa kriminalroman är det nog det finaste priset jag har fått. Boken röstades fram av läsarna i Le Havre.
Vem är din typiske läsare?
– Jag vet inte om det finns en typisk läsare. Framför allt är det ju kvinnor i medelåldern som läser skönlitteratur av kvinnliga författare, men jag har också ovanligt många män som läser. Jag tror det beror på att böckerna är så förankrade i verkligheten och i historien.
Du har tidigare skildrat historiska skeenden, men det har du gått ifrån i Rotvälta, varför då?
– För att Ådalen har varit så fast i sin historia. Många människor på andra håll i landet känner bara till skotten i Ådalen 1931, knappt var platsen ligger.
– De historiska skeenden som jag velat beskriva har varit dolda, sådant som ingen har velat prata om, men Ådalen 31 håller den här trakten i ett sådant starkt grepp. Det var en sådan brutal händelse som omformade Sverige, det var ju där det moderna Samarbets-Sverige föddes.
–Jag ville befria både mig själv och Ådalen ur historiens grepp. Det kunde jag göra när jag kom på att min huvudperson skulle vara döpt efter Eira Söderberg, flickan som stod bredvid och såg demonstrationståget. Då fick huvudpersonen bära historien med sig genom boken istället.
– Då blev boken så som jag egentligen alltid jobbar. Den handlar om hur man lever med historien. Hur man hanterar den idag, vad man minns av den och vad man glömmer, vad man förtiger och hur det påverkar oss.
Om du hade skrivit en bok om Luleälven….
– Oj! Undrar du vad den skulle ha handlat om?
– Jag har ingen direkt relation till Luleälven, även om jag har bott länge i Luleå.
– Jag tycker att vattenkraften är spännande och den har med Ångermanälven att göra också, så någon av böckerna kommer nog att ha en slags energi av vattenkraft i sig.
– Det kommer faktiskt in lite annat som rör Norrbotten i nästa bok, men vad ska jag inte avslöja än.
Det är första gången som du har en polis i huvudrollen.
– Ja, de tidigare böckerna har mer haft formen av familjedraman, förutom det historiska och kriminalgåtan. Berättelsen har varit avslutad när boken är klar. Men i och med att jag kom på att jag ville ha en polis i huvudrollen, så blev jag sugen på att för första gången skriva en serie.
– Det öppnade för att jag kan fortsätta med flera brott. Jag tyckte att det var så vansinnigt roligt att skriva om den här platsen.
– Jag har upptäckt att jag har så mycket att ösa ur. I början var det lite osäkert. Jag tänkte ”Men jag har bara varit här i 20 år, vad vet jag?” Men sedan upptäckte jag att jag vet mer än jag trodde. Jag har många berättelser och vet en hel del om platser och människor och jag har dessutom många vänner här som jag kan ta till hjälp.
Vad får du för reaktioner?
– De första ådalingarna som läste, sa: ”Det känns verkligen att det är skrivet av någon som är här. Att du inte bara kommit hit för att titta”. Det var det bästa omdömet som jag hade kunnat få.
– Även om min kriminalhistoria är helt fiktiv, så bygger boken mycket på berättelsen om det här landskapet.
– Det händer någonting när man skriver om en plats och en bygd. Den blir tydlig på ett annat sätt, den får andra konturer.
– Jag gillar att hålla mig i det här industriella Ådalen, på något sätt, de här sågverkssamhällena som har genomgått sån förändring. Det kommer aldrig att ta slut på historier. Jag har väldigt många byar med i den här boken, men det finns fortfarande många kvar.
Har du funderat på någon annan genre?
-Ja, jag har massor med romaner på gång. Nja, kanske inte massor, men två i alla fall…
Finns det detaljer i böckerna som du tar med bara för att det kommer att locka läsare. Hunden i Rotvälta, till exempel?
– Nej, jag tar med det som jag gillar. Jag tyckte att det skulle finnas en hund. En svart hund. Den svarta hunden är också en symbol för inre mörker eller depression. Fast Patrask är en väldigt trevlig hund.
– Han har redan dykt upp i nästa bok. Han ska nog få vara med genom hela serien, vandra mellan böckerna.
– Från början var Rotvälta faktiskt en idé till tre böcker. När jag gjorde om den till en bok upptäckte jag att den blev mycket bättre, tätare, och annorlunda mot de flesta deckare. När den första gåtan närmar sig en lösning tar nästa vid, historierna slingrar sig om varandra. Det blir som en rörelse, likt älven som rinner.
Det var alltså inte butlern.
– Nej, det var inte butlern. Och det var inte så som du trodde på sidan 25.