Hilkka Horsma har tagit med en stege som hon använder sig av för att byta ut en upphängningskrok till en av fåglarnas matningsstationer.
Efter fiskodlingsvägen finns det en stig, en stig som går mellan träden. Fortsätter man stigen ändå fram når man djävulsklyftan, men sällskapet som tagit sig an stigen idag ska till rävdalen.
– Hur ser det ut uppe på mellanstationen nu. Behöver vi ha med mataren, undrar Lena Krey.
– Vi kan ordna med den imorgon när vi går upp, säger Anita Feldenius.
En bit längre bort vid första matningsstationen står Hilkka Horsma på en stege och håller på att byta ut en upphängningskrok till en av matningsstationerna, under ett vakande öga av Marie Riskilä och Staffan Landström.
De är fem av totalt sju personer som varje vecka ser efter de tre fågelmatningsstationerna i Rävdalen, ett åtagande de sysslar med de senaste fyra åren. Dalen har sedan 2015 pekats ut som en avverkningsområde av skogsägaren, Sveaskog.
– Det finns över 90 rödlistade arter i området och ett flertal är rödlistade, säger Anita Feldenius.
Stigen är hal och det är svårt att få fotsfäste, det gör att blicken ständigt är riktad mot marken. Efter en stund märks ändå en skillnad i ljuset i skogen. Avståndet mellan träden har minskat solljuset har svårare att nå ned till marken.
– Det här är delar av gammelskog, skog som inte avverkats på riktigt lång tid. Det är därför den är så tät, säger Staffan Landström.
Vid mellanstationens djupa skogsparti syns det även spår av fågelliv.
Gruppen har tagit sig till mellanstationen, där görs en snabb inventarie av frö- och nötbehållare och fett som fåglarna kan kalasa på. Därefter fortsätter vandringen efter stigen.
– Hörde ni det där? Det är lavskrikan, säger Marie Riskilä.
– Det finns två lavskrikor som brukar följa med oss. Kanske vet de att vi brukar komma med mat, säger Hilkka Horsma.
Gruppen har kommit fram till en kulle, en kulle som är döpt till kaffekullen. Uppe på kullen finns den sista av matningsstationerna.
– Jag brukar alltid ta det lite lugnt när jag går upp här så jag inte skrämmer iväg de mer skyggare fåglarna, säger Marie Riskilä.
Två lavskrikor har snabbt satt i sig den ost som sällskapet nyligt satt ut.
När väl bestyren med matningstationerna är över och kaffet är serverat samtalar gruppen sinsemellan om vad som behöver göras under kommande vecka.
– Det är så få ställen som kulleborna kan komma ut till den här typen av skog på gångavstånd. Men alla papper är inlämnade och det finns inte mer att göra. Vi kan bara hoppas att skogen blir kvar så vem som helst kan vandra stigen fram, säger Hilka Horsma.