Jenny Eriksson levde ett liv i kappsäck, Marcus Holland ett stadgat liv i Bremen. Hon jobbade som reseledare och pluggade senare till statsvetare i tyska Bremen där Marcus levde ett stenkast bort.
– Det är lite lustigt att vi kunde ju ha mötts redan där 2004, men de år jag var där visste vi inte om varandra, berättar Jenny Eriksson, född i Kiruna men uppvuxen i Korpilombolo.
Jenny hade planer på att fortsätta jobba utomlands efter att studierna i Bremen var över år 2006, men hon fick jobb hos Kulturföreningen i Korpilombolo med kultur- och byaprojekt och hamnade på hemmaplan igen.
– Jag tog lite olika jobb men hade alltid i bakhuvudet att jag kanske skulle ut i världen igen. Men nej, då mötte jag ju han här, säger Jenny med värme i rösten.
Han är Marcus Holland, tysken som föddes i en snöälskande familj. Hans bror Andreas var först med att styra kosan bort från hemlandet. Han ville ha mer vinter i livet och funderade på Kanada ett tag, men 2004 landade han i Korpilombolo och stortrivdes.
– Mina föräldrar blev pensionärer samma år och bestämde sig att flytta hit även de.
Stå stod han där, i Bremen, i ett samboförhållande med bonusbarn. Korpilombolo blev semesterorten nummer ett i flera år vintertid, men när Marcus Holland och sambon separerade 2010 gick förändringen fort.
– Jag hade en racklig bil men tänkte "Håller den till Korpis är det bra”. Så jag fyllde den med min packning och lämnade Tyskland.
Han körde i ett sträck, tog bara korta blundstunder på parkeringsfickor. När han kom till Skellefteå brakade dock bilen ihop.
– 200 mils resa var planerad men den klarade inte de sista trettio, skrattar Marcus.
Det blev till att flytta över packningen till en hyrbil och klämma de sista milen. Väl uppe hos föräldrarna i Korpilombolo, söndag kväll den 26 mars, däckade han och föll i tung sömn.
När han dagen efter vaknade upp smått groggy vandrade han genom huset och fann till sin stora förvåning en kvinna sittande på knä i ett av rummen. Hon höll på och fixade med sidenband. Det var Jenny.
– Jag kände Marcus pappa Volker och mamma Ute efter att de varit engagerade här i byn, bland annat i kulturföreningen där jag jobbat mycket. Ute hade en massa pyssel som hon undrade om jag ville ha, så det var därför jag satt där på golvet.
Och visst hade hon hört att deras son kommit upp, men de hade aldrig träffats tidigare.
– Jag minns han ställde sig i dörröppningen och hälsade. Han var så otroligt lång och jag tyckte han såg rätt så arrogant ut.
– Jag var trött, haha! Och ja, jag är ju 196 centimeter lång, så ditt intryck var säkert rätt, ler Marcus och stryker Jenny över armen.
Det finns mycket värme mellan dem, det syns lång väg. Jennys första tanke om att Marcus var arrogant visade sig snabbt vara helt fel och det första lite abrupta mötet följdes av fler samt närmre. När vintern blev till vår 2010 var förälskelsen överväldigande.
– Det var den nionde maj, jag minns det helt solklart. Hon brukar glömma det där datumet ibland, men inte jag.
– Du glömde ju till och med min födelsedag ett år, kontrar Jenny.
Februarisolen lyser in i deras kök och de skrattar gott båda två åt minnen av kärlek och glömska. På frågan om de gift sig kommer svaret snabbt.
– Nej. Jag har alltid tyckt det varit lite föråldrat det där med giftermål, säger Jenny.
– I Tyskland finns det skattefördelar och skydd för änkor och änkemän men inte här. Så äktenskap känns inte viktigt här i Sverige, menar Marcus.
Vad har då framtiden i sitt sköte. Barn?
– Nej, det är för sent. Efter kappsäckslivet hanns barn inte riktigt med, berättar Jenny.
Marcus levde med barn i många år, eftersom hans exsambo hade barn.
– Jag kände redan då att det där med barn inte riktigt är min grej. Men hund skulle jag gärna ha.
– Inte jag. Eller jo, men jag är ju allergisk.
Paret skrattar gott igen. De vet vad de vill och inte vill. De berättar att den del av livet de delar som starkast är naturintresset, både att vara ute i stugan vid Limingoån, plocka svamp i skogen om hösten och att påta i trädgården hemma. Jenny står för blommorna, Marcus för det ätbara.
– Jag skulle helst av allt flytta till vår stuga. Bo i skogen, vara självförsörjande.
– Jag behöver mer liv och folk omkring mig. Stugan är det fint åka till men även att komma hem hit till gula huset i byn igen. Jag vill kunna gå och hälsa på folk, hitta på saker och ta turer ut, säger Jenny.
De älskar båda två det liv som ges dem i de trakter de lever.
– Korpilombolo är en väldigt levande by. Vi är ungefär 500 personer som bor här varav 100 är barn. Det är liv och rörelse. Jag vet ungdomar som bor i Pajala och kör epa-traktor som en lördagskväll hellre åker hit eller till Övertorneå än är hemma i Pajala där de tycker det är dött, berättar Jenny.
– Jag gillar mest av allt tystnaden. Tar gärna kajaken upp längs bäckarna här från sjön nedanför vårt hus. Fiskar harr i snåriga bäckar. Underbart!
Men att bo på en liten ort och få det gå runt kräver ju också pengar in i hushållet. För Marcus del har det blivit liv som företagare, precis som hemma i Tyskland.
– Där var jag IT-tekniker och har gjort lite sånt även här men nu är det mer service som städning, skottning, trädgård.
Jenny jobbar med folkbildning och även en hel del ideellt.
– Det händer mycket. Vi har föreningar av alla de slag och strular något hjälper man varandra fram.
Det verkar helt enkelt som om Jenny och Marcus hittat hem i både liv och kärlek.