Sverige är ett land med olika förutsättningar när det gäller mycket. Ett område som skiljer sig väldigt mycket åt är hemtjänsten. I en stad kan personalen i princip promenera mellan brukarna. Så korta är avstånden.
En kontrast till detta är Pajala, en vidsträckt och mycket glest befolkad kommun, med dessutom en åldersstigen befolkning.
Samtidigt som kommunen är hårt ansatt ekonomiskt tillhör äldreomsorgen i Pajala de dyraste i landet sett till befolkning.
NSD besökte en hemtjänstgrupp i Korpilombolo för att få en bild över hur deras vardag ser ut.
– Någon har räknat ut att hemtjänstpersonalen i Pajala på ett år kör totalt två varv runt jorden, säger Therese Mörtberg, enhetschef för både hemtjänsten i Korpilombolo och äldreboendet Tallgården.
Det är i Tallgården som hemtjänsten har sina lokaler. Här inne träffas personalen och dryftar både jobbfrågor och annat. Stämningen är god när NSD är på plats. Det skojas friskt om än det ena och än det andra.
Kvinnor dominerar, med det finns också en man bland de nio anställda.
Det är Sten Johansson, 56, som NSD ska få följa med på ett hembesök.
– Vi ska åka till en brukare i Suangi, cirka 17 kilometer härifrån, säger Sten som trivs bra med jobbet.
– Jag bodde ett tiotal år i Luleå och jobbade då inom industrin. Sedan ville jag söka mig hemåt, jag för född i Limingojärvi.
Det är många småbyar runt om Korpilombolo. Det bor heller inte många kvar i dessa, varken unga eller gamla.
– Jag minns när vi hade en brukare som bodde i Hoppet, som ligger på andra sidan Kalixälven, sex, sju mil härifrån. Ibland åkte vi via Jockfall och ibland kom vi från andra hållet. Men det fanns också tillfällen då vi tog isvägen över älven, berättar Therese Mörtberg.
– Ett problem som dykt upp på senare år är att när befolkningen minskar ännu mer i byarna så finns det inga traktorförare kvar. Det blir inte skottat och många har långa infarter, säger Sten Johansson.
Efter att vi pratat en stund är det dags att åka till Suangi.
Efter klartecken från brukaren och dennes anhöriga så ger vi oss iväg i den drygt 20-gradiga kylan.
Det är en oerhört vacker vinterdag. Solen skiner och det är vitt, vitt, vitt…
– Ibland är det under 30 grader och mobiltäckningen är inte så bra på alla ställen. Då vill man inte att det ska hända någonting, säger Sten samtidigt som det dyker upp renar framför bilen.
Efter ett tag kommer vi fram till Elina Rehult, 85, som bor ensam sedan många år. Hon står och tittar i fönstret när vi kommer. Sten stannar vid brevlådan för att kolla om det finns någon post.
Efter att vi klivit in, säger Elina:
– Jag klarar mig bra här. Här i kammaren är jag född, säger hon och pekar mot sovrummet.
Under tiden tar Sten fram maten och värmer den.
– Ibland handlar vi åt Elina och utför också andra ärenden, säger Sten.
Elina berättar att hon har två döttrar, en i Kiruna och en i Karlstad. Innan vi åker tar Elina oss in i "salen" för att visa en del foton på barn och barnbarn. Och mamma.
När vi är tillbaka i Korpilombolo ska Sten åka och tanka bilarna.
– Klockan 14 börjar vi köra ut middagsmaten, säger Sten och plockar fram bensinkortet.
Äldreomsorgschefen tycker att hemtjänsten gör ett stort jobb. Dessutom är det förhållandevis billigt.
– Det går 0,3 årsarbetare per brukare i hemtjänsten mot 0,9 på ett äldreboende, säger Monika Lund.
Många brukare får också hemsjukvård.
– Jag tycker att brukarna bor hemma längre nu. Mitt mål är också att de ska få bo hemma så länge de vill. Jag får ofta frågan, särskilt på höstkanten om jag tycker de ska bo kvar eller flytta in på ett äldreboende. Det vill jag liksom inte bestämma, säger Sten Johansson.