Det har aldrig funnits några alternativ. Det har alltid varit konst för Havremagasinets nya chef Mariangela Méndez Prencke.
– Jag har ingen förklaring till det, men redan som barn sa jag att jag skulle bli konstnär. Jag började studera konst, och tänkte först att det enda sättet att jobba med konst är att vara konstnär.
Senare insåg hon att det finns mer i konsten, som att vara curator, intendent, kulturjournalist.
– Så en del väljer man själv, en del väljer livet åt dig.
Hon arbetade en tid som utövande konstnär, med teckning i storformat med lite experimentella material som bivax.
– Jag var inte dålig. Men på universitetet var jag bra på att komma med gemensamma idéer, som att organisera en utställning eller göra en tidskrift. Jag gick mer och mer över till den delen. Det var enklare, jag njöt mer av det än att göra egen konst.
Numera tecknar hon inte alls, och hon saknar det inte heller.
– Jag använder min kreativitet när jag skriver, när jag tänker konst och utställningar, så jag känner inte att jag behöver göra egen konst. Jag blir lika inspirerad och nöjd av att arbeta med andras.
Mariangela Méndez Prencke växte upp i miljonstaden Barranquilla i norra Colombia, vid Karibiska havet.
– Shakira kommer också därifrån, säger hon och tar en klunk kaffe innan hon tillägger att hon flyttade till huvudstaden Bogotá för studier och jobb och blev kvar där tills hon kom till Sverige för snart sex år sedan.
– Min man är svensk. Det sägs att den största anledningen till att folk flyttar till Sverige är kärlek, den näst största är krig.
De träffades för tolv år sedan, via det gemensamma intresset för konst, på en föreläsning. Men Mariangela vägrade flytta till Sverige.
– Jag var vuxen, hade ett jobb som jag trivdes med, det var svårt. Det är ett annat sätt att leva, ett annat språk, det tar tid. Men det blev för dyrt att åka fram och tillbaka efter alla dessa år. Min man har barn så det var tydligt att jag skulle flytta, och så blev det.
Första tiden bodde de i nordnorska Karasjok och sedan i Luleå. Där skrev hon en bok om konst, arbetade med en utställning på Havremagasinet och organiserade kurser med Resurscentrum för konst. Efter tre år flyttade de till Göteborg där Mariangela fick jobb på Röda Sten konsthall.
I februari i år gick färden norrut igen, då hon tillträdde som chef för Havremagasinets länskonsthall i Boden.
– Det känns fint, kanske för att det var min koppling till Sverige från början. Jag har varit mycket i Norrbotten, i Finnmark och i finska Lappland. Det har gett kunskap och skapat ett intresse. Jag har jobbat med några samiska konstnärer, som på Röda Sten med fotografen och konstnären Carola Grahn från Jokkmokk.
Hemmet är fortfarande i Göteborg, men tanken är att hitta ett permanent boende i Boden eller Luleå.
– Vi hade ett bra samarbete genom den utställning jag kurerade här sommaren 2016, och jag tror att de genom den kunde förstå hur jag tänker, organiserar och arbetar.
Hon har också kontakt med många konstnärer och institutioner sedan tiden i Luleå.
– Så det var kanske inte en så dålig idé, säger hon skämtsamt som svar på varför hon fick frågan om att bli chef, men blir sedan allvarlig:
– Jag är väldigt tacksam och hedrad. Jag gillade Norrbotten mer än den urbana miljön, men efter tre år började det kännas bra att bo i Göteborg också. Men det blir spännande att ta nästa steg i livet. Jag har varit ansvarig för stora projekt, men inte som chef. Jag känner att jag kan göra mer om jag kan tänka på helheten, inte bara på en utställning. I en institution som Havremagasinet behövs ett helhetstänkande kring hur den pedagogiska verksamheten kopplas till utställningarna, budget förstås, projekt, och med lokalt fokus.
Hon ser en styrka i att hon kommer från konstvärlden.
– Jag har jobbat från kommun- och regionperspektiv i andra länder, med att utvärdera projekt och vet hur man använder resurser på bästa sätt, att göra det mesta med det minsta.
Och hon tror på konstens kraft:
– Mitt stora intresse är att övertyga så många som möjligt om att konst och konstutställningar inte bara är för ett fåtal. Det är ett sätt att se sig själv från ett annat perspektiv. Konst är inte bara saker som ska hänga på väggen och som måste vara snygga. Nej, det är så mycket mer, konst kan göra så mycket.
Hon talar om språk, om konst, och om konstens språk:
– Mycket av samtidskonsten handlar om att göra det möjligt att prata om saker. Medierna är fokuserade på nyheter, men med konsten kan vi prata om verkligheten på ett annat sätt, om känslor och om att flytta perspektiven. Det är ett språk som kan användas för saker som är svåra att hantera med vårt vanliga språk. Jag tror att det är konstens styrka, inte bara att vara fin och dekorativ.
– Den ger nya tankar angående saker vi tror vi vet om. Det är så lite vi känner till, så öppna sinnet och tankarna för andra synpunkter, andra sätt att se. Öppna för att inte vara säker, det finns många sätt att se. Behåll rättigheten att vara öppen för att lyssna.
Hennes första projekt på Havremagasinet är årets sommarutställning – som handlar om just språk.
– Tyngdpunkten ligger i Norrbotten som en multikulturell region med olika minoritetsspråk som funnits här hela tiden, som meänkieli, samiska – och pitemål. Dessutom många nyanlända språk.
En gymnasieklass från Tornedalen ska göra en utställning med samma tematik, och internationella och lokala konstnärer är inbjudna.
Hon berättar om ett av konstverken som är uppbyggt av ord från nationalsånger:
– En konstnär har skapat ett datorprogram och kört alla länders nationalsånger för att lista hur ofta olika ord som ”fred” och ”kärlek” finns med på olika språk, och har gjort en ”tapet” av dem. Av detta har konstnären skapat ett partitur som några musikanter kommer att spela.
Språket finns också med i form av poesi och musik med många lokala konstnärer, poeter och rappare, genom ett program som pågår under hela utställningsperioden.
– Det är en del av utställningen, men den hänger inte på väggar och i rum.
Den 6 juni är det vernissage. Några konstnärer är klara, som Carla Zaccagnini, Erkan Ozgen, Sissel M. Bergh, samt två konstnärer med rötter i Gällivare som ännu är hemliga.
Mariangela Méndez Prencke talar själv fyra språk: engelska, spanska, svenska och tyska.
– Och konstens språk, det universella. Det är så, eller hur? En del tror att det bara är för några, men det är ett språk som vi alla kan, som inte är beroende av ålder.