Någon sitter på huven till en gammal Saab. Det är inte du och det är inte jag – det är som någon man nästan känner igen. Eller åtminstone vill känna igen, någon man får känsla med. Målningen är i grunden ett fotografi av konstnärens lillebror men när den målades blev den till i känslan av konstnärens eget jag – trots att den vare sig liknar lillebror eller konstnären.
– Många har sagt att de känner igen sig i den, säger Aron Rantatalo.
Det är något speciellt med tavlans utformning. Det är inte en gammal tavla utan en modern men med klassiska anor. Den är föreställande men ändå abstrakt i sin otydlighet med bitvis utfrätta anletsdrag.
– Min relation till min konst är ett utforskande, att hitta utanför sig själv. Att gå in i något objekt, man finner en gemenskap med objektet. När man målar kommer man nära strukturen, känslan och materialet, säger han.
Aron Rantatalo är trettio år och född i Kiruna men flyttade därifrån redan som tvååring. För något år sedan tog han konstnärsexamen på Kungliga konsthögskolan.
– Att vara tillbaka är ganska spännande. Mycket har förändrats, det är en spännande stad. Det är mycket rymd man ser – himlen är så stor och ljuset är speciellt, säger han.
Utställningen är ett hopplock av hans alster från en längre tid. En bronsstaty och tavlor i olja och akvarell. Tre av målningarna som ställs ut blev klara för bara ett par dagar sedan.
– Färgen har nog knappt hunnit torka på den, säger konstnären och visar på ett av verken med en skalle som är vit i tvär kontrast till den svarta bakgrunden.
Men det känns inte som en död skalle trots att det är en dödsskalle. Ögonhålorna är inte svarta och tomma och munnen ler lite småtrevligt mot betraktaren. Det känns nästan som att få lite kontakt trots det absurda i den tanken.
Han tyckte om att rita och måla redan när han var liten och lade mycket tid på det. När någon frågade vad han skulle bli när han blev stor sa han att han skulle bli konstnär.
– Även om jag inte skulle tjäna på det skulle jag ändå hålla på, säger Aron Rantatalo.
Och något speciellt mål har han inte ställt upp för sitt konstnärskap.
– Det är roligast när man kommer igång med ett verk, då har man allt framför sig. Även om man inte förstår - någonstans ska man komma vidare. Man kommer inte fram till någonting, man kommer bara vidare, säger han.
Men han vet vad han vill att verken ska ge betraktaren.
– Jag vill nog att de ska kännas. Det är inte viktigt vad man känner – bara man får ut något av det, säger Aron Rantatalo.
Utställningen hänger i Kiruna stadshus den 5 till 25 januari