Watain - råa och grovhuggna

Till skillnad från tidigare black metalspelningar i Luleå under senaste året var uppslutningen stor i jämförelse. Men förbandet Heroes of Vallentor var en ren besvikelse, och jag kan inte tänka mig att jag är ensam om den åsikten. Det var betydligt skråligare än vad jag någonsin kunnat ana av bandnamnet att döma och de har uppenbarligen båda fötterna i 80-talsrock n’ roll. Mycket dåligt val av förband till huvudbandet.
Lukt av död
Watain är som kanske bekant kända för att komma åt fler sinnen än syn och hörsel på sina livespelningar. Efter omriggningen tämligen osade en lukt av död ur Lilla salen i Kulturens hus. På scenen stod ett altare med rökelse och tända ljus och högar av skelettdelar runt om det. Två- och en halvmeter höga ljusstakar prydda av fårhuvuden på var sida av scenen. Vad gäller deras nya skiva så har jag sällan sett så här många recensenter vara eniga. I slutet av juni när Watains senaste skiva Lawless Darkness släpptes var det snarare regel än undantag att den allmänna åsikten om skivan var att den skänkte en pånyttfödelse till genren. Jag vet inte om jag kan hålla med dem till fullo, Watain bjuder inte på särskilt mycket nytt rent musikaliskt kan jag tycka, även om de var betydligt bättre live än på skiva.
spår av rock n’ roll
Deras musik är en ganska enkel nedstigning med liknande grepp som går att känna igen från nittiotalets black metal, men deras musik känns ändå inte föråldrad på något sätt. I sin ljudbild förenar de rått och grovhugget men högstämt på ett vinnande sätt. Skitförbannad rytsång och praktfulla mollmelodier binds utmärkt samman. Samtidigt är det rättframt medryckande, det finns spår av rock n’ roll någonstans där under.
På grund av pressläggning kunde jag inte se hela konserten och kan inte berätta om hur långt bak i publiken blodkanonernas innehåll nådde.