Ok, med risk för att få ett ägg i nacken: Jag vet inte om jag håller på att somna, eller om jag redan sover. Och drömmer.
Frida Hyvönen, aktuell med femte albumet To the soul, må vara både creddig och lite arty (eller nåt). Men när hon och det trötta bandet smyger in på scenen i Lilla salen, händer liksom ingenting i mig. Trots den dagen till ära nya gyllene manteln.
Och lite så fortsätter det hela. Det är introvert och torrt men på något vis ändå vackert. Speciellt de lugna låtarna, som fina Farmor. Jag vet inte om det är för att jag är Bolibompabakis men jag vill vila med blunda ögon som min dotter uttrycker det.
I upptempolåtarna måste jag faktiskt stundtals nypa mig i armen. Är detta ledmotivet till en sån där smågalen, irrationell dröm, där man både njuter och håller på att tappa det på en och samma gång? Och inte heller ljudet är på topp.
Men. Likväl är Frida Hyvönens röst fantastisk på ett Regina Spector-vis och hon har något gammalt jazzklubbskt över sig. Och hon är både smygrolig och säker. Enkelheten, såväl i pianospelet som i den svarta kroppsstrumpan, är absolut genialisk. Däremot hade jag önskat henne en bättre inramning. Mer komplement till hennes stillasittande vid pianot.
Bäst: Terribly dark. Och det är ett sådant antiklimax. Just när det händer något - händer det så kopiöst - och så är det slut. Aptrist!
Sedan extranumret Dirty dancing. Åh! Och Fridas fnitter, smittande. Faktiskt.
För övrigt: Ja, han är ett geni men varje gång jag ser Jari Haapalainen på scenen tänker jag alltid att han ska falla ihop och ja, dö.