Inför fredagskvällens konsert har Lilla Salen gjorts om till ett slags tillfällig jazzklubb. Man har, i stället för att använda den utfällbara sittplatsläktaren, spritt ut ett antal bord och stolar i lokalen. Klockan halv sju börjar ett förband spela, ett ungt gäng musikanter från en jazzlinje i Framnäs. Tyvärr uppfattar jag aldrig deras bandnamn. Deras jazzmusik tycks till ganska stor del utgöras av improvisationer, där saxofonistens många solon ofta möts av applåder.
Prick klockan sju startar SR P2 sin livesändning från Kulturens Hus i Luleå. En producent från Sveriges Radio presenterar bandet för radiopubliken, varpå Nina Ramsby intar scenen tillsammans med Ludwig Berghe Trio. Nina själv ter sig som en rätt underlig figur, i alla fall i mina ögon. Iklädd grå kostym, och med hela huvudet rakat sånär som på en avlång fläck i nacken, trippar hon runt på scenen i ett ständigt jazzflow. Hennes texter och hennes fantastiska röst hade passat in i nästan vilka popsammanhang som helst. Fast nu handlar det ju om jazz. Tillsammans med Ludwig Berghe Trio så skapar hon ganska snygg sådan. Alla fyra som står på scenen blir musikaliska ledfigurer i sina valda tillfällen. Trummisen, kontrabasisten, pianisten. Och så Nina själv förståss, med sina sångpartier.
För att nu säga som det är: Jag är inte särskilt van vid den här typen av musik. Inspelad jazz kommer jag nog aldrig att förstå mig på, men att se det framföras live är verkligen något helt annat. Särskilt när musiken är både explosiv och finstämd, som den är i det här fallet. Jag trivs faktiskt ganska bra i Lilla Salen den här fredagen, när samtliga bandmedlemmar är så pass skickliga och entusiastiska som dessa. Hänsynslöst respektfulla, som Nina själv uttrycker det vid ett tillfälle.
Tyvärr är stämningen i Lilla Salen dock ganska så lam. Jag ser inte ett enda gungande huvud i lokalen, knappt ens några stampande tår. Faktum är att det inte är så värst mycket folk på plats. Jag hoppas och tror att P2:s radiopublik är större.