Kajsa Grytt. Vilken stjärna. Inte för att någon kanske tvekade men det tål att upprepas.
Världsvan som få kliver hon bara upp på LTU-scenen och ja, levererar. Otroligt cool, liksom på männens villkor, börjar hon direkt hoppa, svära och vara allmänt härlig. Och redan i låt två bjuder hon på nakenchocken. Klänningen åker av och i bara tubtopp och nätstrumpor fortsätter konserten.
Och det här är känslosamt utan att bli mesigt. Enkelt utan att bli banalt. Men också rivigt och lite småtråkigt – faktiskt - på en och samma gång.
Kanske är det fler som tycker detsamma, för publiken är seg. Lite smågung här (jag såg dig allt Kalle Petersen) och några blygsamma glädjetjut där. Men vad gör det. Kajsa har kul och det räcker långt.