Magnell är inte politisk - trots valtider

Ola Magnell har fyllt Lilla salen med sittande publik, och efter att ha svept med blicken upp och ner längs läktaren tänker jag tyst tanken att jag gissningsvis är yngst i lokalen ikväll. Majoriteten av åskådarna har varit med ett tag, de minns Ola som den han var under sina mest produktiva år. De har nog mest kommit för att höra det de känner igen från de år då Magnell var aktiv i proggrörelsen, visor som Påtalåten och Kliff.

Konsertens inledning är helt i min smak. Det är en ensam Ola Magnell som, trots egna klagomål om förlorade naglar och hemska tumplektrum, bekymmerslöst kompar sina egna melankoliska verser med enkelt gitarrplink. Här hörs det att han har en hel del gemensamt med sina yngre kollegor i branschen, men han lyckas trots detta få fram samma känsla av visdom på ålderns höst som han förmedlat så bra i årets skiva Rolös.
Så småningom kliver Magnells enda medmusikant Carl Ekerstam upp på scenen och dekorerar Magnells visor med sitt allt mer avancerade komp, och jag gillar vad jag hör. Spelningens fem-sex första låtar är kvällens bästa, men när de så småningom blir varma i kläderna måste jag tyvärr säga att merparten av de vackra avskalade nyanserna går förlorade. Det hela tar nämligen en tvärt vändning när genuint bra framförda visor övergår i ett publikfrieri utan dess like.

Ola mellansnackar om hur ovana de är vid tysta konserthus eftersom de numera för det mesta spelar på pubkvällar och liknande, och först efter det uttalandet börjar just den saken bli riktigt tydlig.
Han låter den som ropar högst i lokalen välja ut låten Tomma tunnor till nästa nummer, som han tillägnar Jan Björklund. Väldigt populärt, såklart. Apropå det, måste jag få uttrycka min milda förvåning över att just det är ett av endast två-tre tillfällen under hela kvällen då Magnell blir en aning politisk i sitt mellansnack. Hans konsert i Kulturens hus råkar trots allt vara kvällen före ett för Sverige avgörande politiskt val, och trots att Ola själv aldrig blev fullt så politisk i sin lyrik som sina kollegor under 70-talet så sågs han som en del av proggrörelsen.

Magnell står för det mesta rätt stelt vid sin mikrofon, för det mesta med ögonen slutna. Han finner aldrig ro till att använda stolen som står bakom honom, något jag inte ser som negativt. Att klaga på publikfrieri är inte heller helt rättvist, hans spelning är trots allt helt enligt förväntningarna hos de som kommit hit för att de verkligen tycker om honom. De har minsann inte glömt Magnell.