Mina ungar brukar spela ett spel på datorn, där man är ett litet bi som kan flyttas från blomma till blomma. Vid varje blomma finns ett speciellt ljud och man kan liksom välja att lägga på lite trumpetslingor, lite trummor och så vidare.
Det är skithäftigt - även för mamman - att höra det där. Lägga till. Ta bort. Och lite sådant bjuds det faktiskt på i Konsthallen den här torsdagen.
Loney Dear, eller Emil Svanängen som han egentligen heter, är en för kvällen förträffligt vacker och ruskigt imponerande enmansorkester. Under benämningen kammarpop (jag skulle nog hellre kalla det drömpop), levererar han en näst intill konstant smärtsam upplevelse. Eller helhetsupplevelse.
För det här är inte lite fin aj-det-svider-i-själensång, lite mysiga gitarrer eller några sjukt förlösande trumkomp. Det här är allt det. På samma gång. Gråtläge från låt ett.
Och förlösande. Ja, det hela är nog faktiskt lite som en musikalisk förlossning när jag tänker efter. Inklusive förlåtligt fumlande efter plektrum. Och en i och för sig inte alls störande förkärlek för aaah- och åååh-ljud.
PS. Ja, D-major, tolkningen av Tranströmers dikt C-dur, spelades såklart. Och ja, den var jättefin. Men inte finast. Det var raden som gick något liknande: Will you catch catch me, if I fall fall fall.