Hårresande bra, Amon Amarth

- Hey! Hey! Hey! Hey! Metalrockens lockrop studsar mellan väggarna i lilla salen redan under inledande Twilight Of The Thunder God. Amon Amarth är i Luleå för första gången i bandets 17-åriga historia och bjuder på högklassig vikingametal i 1,5 timme. Det rör sig om ett synnerligen väloljat rockmaskineri. Ljusshowen är färdigkomponerad efter låtmaterialet. Kanske har Amon Amarth också använt sig av headbanging-koreograf. Med jämna mellanrum virvlar nämligen de väldiga kalufserna åt samma håll samtidigt.
 
Frontmannen Johan Hegg håller publiken i ett järngrepp genom sin blotta närvaro. Det är svårt att inte fängslas av en tvåmetersberserk som dricker mjöd ur ett stort horn och brölar som om det inte fanns någon morgondag. Men under mellansnacken skymtar jag även en djupt sympatisk människa, måhända med en lite onormal fixering kring nordisk mytologi.
 
Where Silent Gods Stand Guard och Live For The Kill är kvällens starkaste och mest energiurladdande kort och kommer ungefär halvvägs. Sanningen att säga blir det lite tröttare både i publiken och på scenen efteråt. Johan Heggs pipa blir lite hesare och tystare, och havet av djävulstecken växer sig inte större utan ebbar istället sakta ut.
 
Men visst är Death In Fire rätt häftig. Om det beror på Amon Amarth, publikresponsen eller på ljuskillens sätt att framkalla eldslågor på väggarna låter jag dock vara osagt.