Det svenska metalbandet Ghost, som i höstas dök upp från ingenstans med debutalbumet Opus Eponymous och kammade hem förbluffande bra kritik världen över, är onekligen ett ganska underligt fenomen. Med imitationer av målade kyrkfönster i sitt backdrop och med musiker klädda som liemän, kan man enkelt lista ut vilken riktning musiken tar.
När man sedan ser bandets sångare, som för övrigt kallar sig för Papa Emeritus I, står det hela klart: Ghost spelar på det smått satanistiska. Klädd i biskopsliknande kläder med uppochnervända kors och med en grafitgrå ihopskrumpnad ansiktsmask, sjungs det råsnyggt om förbannelser och antikristliga ritualer.
Det är tungt och stundtals ganska skrämmande, men är även väldigt melodiöst och ibland nästan aningen poppigt. Ghost ger ett läskigt men gediget intryck, och gör definitivt festivalens metalfrälsta nöjda. Själv måste jag säga att hela den antikyrkliga imagen går något överstyr när man drar in högtidlig orgelmusik, latinska böner och barnaskrik från ett dop. Klart är dock att Ghosts framtoning är det som har skapat den stora hypen.