Försiktigt och ödmjukt

Freddie Wadling
I lördags hade en i genomsnitt medelålders publik vallfärdat till, och snudd på fyllt, Lilla salens samtliga platser.
En mycket försiktig och ödmjuk Freddie Wadling stapplade ut på scenen och inledde med en strålande cover på White Noices fantastiska Love Without Sound, vilket var en väldigt glad överraskning. Och det blev en av många covers för kvällen, bland andra fick vi avnjuta versioner på Monster Magnets Space lord, Radioheads Creep, Bob Landers Cherokee dance, och John Mayalls I’m your witch doctor, alla briljant framförda utan att kränka originalen. Det är en bedrift. Han spelade även en drös egna låtar jag inte kan namnen på.

Konserten kom med många glada överraskningar, åtminstone för min del: musiken var inte så gitarrbaserad som jag föreställt mig utan lutade mer åt det elektroniska. Ljudbilden förblir maffig rakt igenom hela konserten, mycket tack vare elcellons enformiga stråkdrag som skänkte en mörk, gotisk känsla.
Synthen piffade upp. Och Freddie rev av en låt på sin fina, döskalleformade ukulele.

Det är svårt att inte bli trollbunden av hela Freddie Wadlings framtoning när man känner till hans influenser och intressen. Han påminner mig om The Cryptkeeper från Tales from the Crypt fast inte lika torr, speedad och fnittrig. Han påstår sig vara både blyg och förkyld men ingetdera märks på hans röst, snarare på kroppsspråket.

I mellansnacken försöker han uppmana den moltysta publiken att väsnas lite och vitsa ikapp med honom, men får som mest några nervösa skratt till respons.
Men när Freddie deklarerade att de spelat färdigt för kvällen började publiken leva och det utbröt ett dånande stampande i golvet och inropningar till extranummer, vilket de också fick. Jag kan inte tänka mig att någon besökare inte tyckte de fick valuta för pengarna.
För mig som pinsamt nog inte hört Freddie Wadling tidigare tyckte jag att hans konsert var ett gott substitut till fröken Gaga som spelade samtidigt i huvudstaden.