Naturligtvis är rött kvällens accentfärg när Thorsten Flinck ska uppträda. Inte nödvändigtvis av politiska skäl (fast kanske det också). Nej, det måste vara av mer romantiska skäl än så, rött är ändå kärleken och dramatikens färg. Ju. Det är röda rosenblad förstrött, eller kanske omsorgsfullt, lagda över scengolvet och scenljuset är varmt. Thorsten själv har röda strumpor.
Thorsten Flinck är en sådan som man inte vet om man vill möta i en mörk gränd, eller om man föredrar att inte göra det. För mitt i en sång eller monolog kan han brista ut i ett högt skratt eller en vild och hätsk dans som skulle få vilken dvärg i Snövit som helst att bli grön av avund (på tal om dvärgar berättar han en historia om just sådana, som är rolig, och lite sorgligt stökigt vacker, precis som Thorsten). Hans svarta ögon lyser som hos en guldvittrande korp, och stundvis undrar jag: Är han galen?
Det må vara så hänt att Thorsten är lite galen, men han är också en begåvning som hör hemma på större estrader än Kulturens hus minsta scen. Även om han gör sig bra där också. Han skriker och gapar, uppmanar publiken: Kom igen nu! Och publiken kommer igen, de skrattar och verkar helnöjda med den tokige mannen, som faktiskt är skitrolig. Någon större ödmjukhet inför de föregångare han inspirerats av visar han inte, utan pratar utan pardon om vilken sång de nu ska ta ur "den äckliga jävla sångboken", och någon i publiken utbrister ett förfärat och kanske lite förtjust ”näe!”.
För Thorsten Flinck är lite som Tobbe i En annan del av Köping, det kommer ut lite vad som helst från munnen. Men han är utan tvekan hjärtlig.
Hans Sancho Panza, Kenny Håkansson, lyfter Flinck till högre höjder och kompar honom skickligt igenom föreställningen. Jag inbillar mig att Håkansson är just den lugna motpol hans excentriske vän behöver för att sy ihop sina framträdanden.
Thorsten är, trots sin uppenbara humor, en allvarets man. Han ler inte direkt i onödan och lismar inte för sin publik. Men de svarta ögonen till trots, han har en stämma som är len som nougatkräm. När han sjunger Dan Anderssons Gengångare och Mannuel blir jag varm i hjärtat. För det är vackert. Han är en sådan som kan sjunga om hjärta och smärta utan att det blir banalt eller tjatigt. Han är den riktige romantikern.
Sista låten är en tolkning av Where the wild roses grow och det är en mycket fin avslutning på kvällen. Thorsten är kanske en spontan och halvtokig man med mycket hårgelé. Men också själv en alldeles unik vildros.