Fartfyllt från start till mål

MONEYBROTHERKulturens hus, lilla salenFredag 19.30

En strålande, högljudd show bjöd Moneybrother på under fredagskvällens spelning i lilla salen på Kulturens hus, Luleå. Han passade också på att berätta hur han blev utkastad från Cleo i tjugoårsåldern.

En strålande, högljudd show bjöd Moneybrother på under fredagskvällens spelning i lilla salen på Kulturens hus, Luleå. Han passade också på att berätta hur han blev utkastad från Cleo i tjugoårsåldern.

Foto: Eva Sjögreen

Konsert2009-11-27 22:15

En halvfull lokal möter Anders "Moneybrother" Wendin när han går upp på lilla salens scen inte fullt tjugo minuter efter utsatt tid på fredagskvällen. Senare under konserten säger han att han hade väntat sig cirka 61 000, som när han senast spelade i Luleå, den gången under Luleåkalaset. Nu blir det inte riktigt så. Men de 60 850 som inte är i lokalen missar verkligen en vass konsert. Och högljudd. Jag lider lite med dem som inte tagit med sig öronproppar. För Moneybrother spelar lika högt som han spelar bra.

På skiva har Moneybrother klara Springsteentendenser, eller liknar en blandning av Eldkvarn och Lundell, som han gör på den svenska "Pengabrorsan" (för övrigt hans i mitt tycke bästa alster). Live finns det också gott om Bruceflirtar, det är fart och fläkt och gott om gitarrmoves, men det står också klart att Moneybrother klarar sig minst lika bra på egna ben. Han är uppslupen och fartfylld från start till mål, andningspauserna är få, låtarna avlöser varandra i ett otvunget flöde och bryts endast två gånger av Moneybrothers mellansnack. Då blir det historier på flera minuter (om hur han blev utkastad från Cleo i tjugoårsåldern, bland annat). Men även de nästan kortfilmslånga intrigerna är oerhört underhållande och lockar fram ihållande applåder och skratt från publiken.

Låtmässigt har han inga problem med att slänga in två av låtarna från den svenskspråkiga skivan i det överhängande engelska materialet. Moneybrother är också något tydligare textmässigt på "Dom vet ingenting om oss" och "Midnatt till sju". Man hör faktiskt vad han sjunger på dem. Men sluddrandet på engelska är ju en del av charmen. Dessutom backas han upp förnämligt bra av de övriga i bandet. De körskriksjunger som om det inte finns någon morgondag.


Bästa numret kommer mot slutet, en först lugn, nästan psykedelisk, därefter fräsande version av "Blow him back in my arms". Slutbetyget blir med beröm godkänt, något av det bästa jag bevittnat i lilla salen. Och det blir också svårt att glömma spelningen i första taget. Den ljuder ju fortfarande i öronen.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om