Jag förstår att det inte är som musiker Wendy McNeill vill briljera utan som en slags estradör och sagoberättare, den som skapar stämningar. Och det är där hennes styrka ligger. Men musikaliskt sett kan det ibland bli lite enformigt och tunt.
När Wendy McNeill äntrar scenen i Kulturens Hus så är det med en naturlig och charmig scennärvaro, ungefär som "en stor liten flicka". På scen backas hon upp av Martin Höper, kontrabas och Magnus Olsson, trummor.
Hennes musik är ofta enkla kompositioner som hon framför på dragspel och gitarr, hon rör sig någonstans mellan genrerna singer/songwriter och konstmusik. Hennes bakgrund är inte heller en traditionell musikers utan hon har tagit vägen via konst, modern dans och performance.
Det är framför allt de finurliga texterna som är behållningen av kvällens konsert. Med spröd röst framförs dessa texter som ett slags drömska sagor eller fabler. Under kvällen framför hon flera spår från senaste skivan For The Wolf a Good Meal som har en ramberättelse om några godtrogna stackare som sätter sitt hopp till ett sagoväsen som lever på sjöbotten. Ett väsen som utger sig för att vara god men i själva verket suger deras livskraft likt en vampyr. Men som i alla sagor bryts förtrollningen om man gör det rätta. Låten Toss it Away har en fin sensmoral om att när man kastar sina materiella laster överbord och bara behåller kärleken så sjunker inte båten till djupet.
Hennes musik är en helt egen musikmix där inspirationskällorna är ganska tydliga, Ane Brun, Leonard Cohen, Tom Waits, dekadent cabaret och 80-talsrock/punk.
Många låtar är uppbyggda på ungefär samma sätt, lite mollklingande dragspel i valstakt och sen lite pratig sång på det, för mig känns det enformigt. Lite roligare är det när hon spelar gitarr och sjunger och använder sin loop pedal och på så sätt kompar sig själv med ekot av det nyss inspelade.