Alla goda ting äro... två?

Var är alla gitarrer? På scen spelas det minsann bara på en enda, den till synes akustiska som bearbetas hårt av herr John Engelbert. Det är ett något vasst gitarrsound, som uppenbarligen även bearbetats hårt av elektroniken vid sångarens fötter, som är Johnossis grej numera. Popduo-känslan från bandets självbetitlade debutalbum är som bortblåst i bandets tredje album, som utkom i våras. Detta nuvarande sound består alltså i huvudsak av en fysisk gitarr och minst tre simulerade sådana, skulle man väl kunna säga. Lägg till en stark Dave Grohl-aktigt desperat stämma, rätt ofta balanserande på kanten mot ett rent skri. Lägg sedan till en slagverkare som hamrar på i ett ursinnigt tempo och med en kraft som jag själv bara skulle ha orkat hålla igång i högst en halv minut, och vips. Ut ur ugnen kommer Johnossi, en mycket kompetent tvåmannaorkester som samlat på sig en imponerande skara svenska och utländska fans under de drygt fem år som bandet funnits.

Det är såklart alltid lika kul att stå i en publik som dessutom vet hur man väsnas, och att redan klockan åtta se att skuttande dans (för de allra flesta) utgör en självklar del i kvällens konsertupplevelse. Öppnar gör man, precis som på senaste albumet, med det havsdoftande titelspåret Mavericks. Det är ett intro som lovar mycket, ett starkt spår som bygger upp stämningen inför resten av showen. Musikens allra ösigaste klimax når man redan i skivans och spelningens andra låt, Johnossis senaste singel Dead End. På denna tuffa inledning följer Bobby och Party With My Pain, som tillsammans med inledningen får kallas kvällens mest lysande nummer. Det är imponerande, att två män lyckas pumpa fram en så pass kompakt ljudbild som Johnossi faktiskt gör. Jag beundrar dem för att de orkar mala på så pass outtröttligt, konsert efter konsert.

Samtidigt tänker jag inte undanhålla någon att John och Oskar på senare tid alltför ofta har snuddat vid begreppet storhetsvansinne. Säger recensenten och rynkar på näsan, hrm. Johnossi kämpar sig våta av svett för att skapa något som en duo egentligen inte bör klara av att tygla ensamma, och frågan är om man verkligen når ända fram. Att Johnossi gör succé inför sina unga fans finns det ingen som helst tvekan om, jag hade bara önskat aningen mera dynamik i bandets högklassiga låtmaterial. Johnossi är lika coola som sommarhiten What’s The Point, tillägnad vintern. Tolka det som du vill.