Familjen bor kvar i Klusån, några kilometer utanför Bodträskfors. Dagens pågående storbränder får Jens att återuppleva förloppet, frustrationen och fighten som de själva utkämpade under största branden i länet.
– Det känns hemskt att höra hur många som nu är drabbade.
Den 10 augusti 2006 larmades Bodens räddningstjänst ut till en mindre brand som på kort tid blev okontrollerbar. Två dagar senare var eldhavet bara 200-300 meter från Jens Enbergs hus.
– Vi såg Klusåberget stå i lågor och trodde vårt hus skulle brinna upp. Brandmän från Boden vattnade på huset på gårdsplanen därhemma. Familjen evakuerades till mammas sommarstuga som låg på andra sidan Luleälven.
En brandgata högre upp stoppade dock branden och räddade huset. Jens Enberg jobbade som frivillig och körde en skördare som gjorde begränsningslinjer för att stoppa branden. Samtidigt förlorade han 270 av sina 300 hektar skog i lågorna.
– Vi fick arbeta mot vinden och den tjocka röken låg rakt på.
När han flög för att reka för brandgator såg han också sina förfäders och sin egen mark i aska.
– Det var tragiskt. Jag arbetade dygnet runt för att räddas det som kunde räddas.
Det var även mentalt jobbigt att ta ned den skog som Jens själv planterat en gång.
– Av de träd som jag högg ned fanns skog som jag själv satte som tolvåring. Den skog som brann upp hade stått i 30 år.
Den månadslånga branden drabbade inte bara Jens och hans familj utan fler privata skogsägare.
– Under branden pågick ringde press från hela världen. Vi hade nog själva svårt att förstå vidden av allt som hände. Många i södra Sverige står nu också inför att tvingas lämna sina hem utan att veta om något finns kvar när de kommer tillbaka. Jag minns fortfarande rädslan som vi själva kände.
Vi sätter oss i Jens bil och åker för att titta på hans tidigare brandhärjade områden.
– Jag har skog efter den här vägen i fem kilometer, säger Jens och sveper med handen över sina vidsträckta marker.
Han kan i dag glädjas åt de satta trädplantorna med tall, gran och contorta som sakta blir resligare på den tidigare brända marken.
– När jag ser allt det gröna känner jag inombords att det kommer att bli bra. Om några år har vi nog många ståtliga träd här igen, säger Jens Enberg.
Han stannar bilen vid jaktstugan som klarade sig undan branden.
– Efter branden ville man skapa naturreservat men det var aldrig aktuellt. Jag ville återplantera min skog och fortsätta jaga på min mark som jag alltid har gjort.
Jens Enberg och andra som arbetade i och runt skogsbranden deltog i ett seminarium efter Bodträskforsbranden. För att dra lärdom av de insatser och val som gjordes de mest kritiska dygnen.
– Det är viktigt att ta varje larm på allvar. Det gäller att släcka bränderna snabbt och kalla in helikopter från första dagen. Då hade storbranden varit släckt. Efter branden fick vi ju tillbaka brandflyget och har en bättre organisation i dag vilket är bra.
Däremot är det svårt i dag att skydda sig, trots höjd säkerhet.
– Det är ju kruttorrt i markerna. Bara blixten slår ned så börjar det brinna, säger Jens Enberg, och skakar på huvudet.
Nu hoppas han på regn, för han har även köpt in nya skogsskiften.
Törs du det efter storbranden?– Ja, man är ju "tokig". Nu sitter man här med andan i halsgropen igen, säger Jens Enberg.