Han är fascinerande, Danny. Inför Melodifestivalens deltävling i Luleå var han så nervös att man tyckte synd om honom. Han hyrde in superkoreografen Nick Bass som förvandlade honom till en mini-Justin, satsade allt, gick vidare till final i Globen och tårarna trillade. Det strukturerade engagemanget, perfektionismen och tron på låten var väldigt sympatiskt.
Och den högoktaviga Mello-låten In the club är faktiskt helt okej i sin banalitet. I låtar som In love with a lover och Never gonna make us cry kan man dessutom hitta något som nästan kan kallas tyngd, och i Just like that finns en ogenerat stor portion Chris Brown. Alltså på det bra sättet.
Sedan finns det sämre spår som Catch me if you can och inkvoterade balladen Cassandra. Och sammantaget har hela skivan exakt samma fastmurade ljudbild, men - som om kidsen skulle bry sig som det?
Danny satsar ogenerat på den nya pojkbandspop som blivit synonymt med lättsamma klubbhits. Men han gör det bättre än väntat.