Klimatkrisen förändrar landskapskonsten

Från guldgula åkrar till utbrända skogar – landskapsmåleriet vittnar om människans förhållande till naturen. Utställningen ”Träden står ljust gröna” på Bonniers konsthall speglar hur klimatkris och exploatering påverkar konstgenren.

23 januari 2020 16:32

Sönderbrända, svartsotiga träd står tätt tillsammans, i en nygjord akvarell av Lars Lerin. Där finns ett mörker men också en stark kärlek till naturen. Theodor Ringborg, konstnärlig ledare för Bonniers konsthall i Stockholm, tycker att bilden är talande för deras nya utställning ”Träden står ljust gröna”, som handlar om landskapsmåleriet från slutet av 1800-talet till våra dagar.

– Landskapsmåleri visar oss hur folk har sett och relaterat till skog, mark och miljö. Den äldre generationen konstnärer trodde att de målade ett orört landskap men de samtida vet att inget landskap har lämnats orört, säger han.

Theodor Ringborg fick idén till utställningen när han var i Jämtlandsfjällen och fick höra att skogen i södra Sverige brann. Han kom att tänka på landskapsmåleriet.

– Med den här utställningen återpolitiserar vi det.

Här syns två perioder där synen på naturen har förändrats, med början i sent 1800-tal. Då uppfanns oljefärg på tub, vilket gjorde att fler använde naturen som ateljé. Man började inrätta nationalparker och skiljde på natur för beskådan och förvärvsnatur.

Det var också då en ny fas av den industriella eran inleddes.

– Vi försöker följa en tidsperiod där Sverige ser en enorm exploatering av sina landskap, från slutet av 1800-talet. Industrialiseringen av svensk skog och mark skedde ganska nyss, säger Theodor Ringborg.

Han tycker att landskapsmåleriet alltid har haft politiska drag, det har till exempel styrts av koloniala strukturer – och här visas Arnold Plagemanns avbildning av den svenska kolonin St Barthélemy. Nu påverkar klimatkrisen, och flera samtida konstnärer lyfter fram konsekvenserna av exploateringen av naturen.

En av dem är Anders Sunna, i vår aktuell också på Göteborgs Konsthall, med ett verk om gruvexploatering.

– Minerallagen har förändrats en enda gång på 400 år, när Carl Bildts regering 1992 öppnade för utländska bolag. De flesta borde inse nu att naturen är väldigt viktig, med tanke på klimat och allt. Men kapitalisten brukar vara först på pengarna men sist på bollen när det gäller att behålla och klara naturen.

Anders Sunna ser sig inte som landskapsmålare, även om naturen är en självklar del av hans liv och konst. Klimatförändringarna har han hört om sedan barndomen.

– Det handlar om hur nära naturen du är, säger han och menar att avbildningar av landskapet också ofta handlar om perspektiv.

Den samiska representationen av landskapet blir ofta romantiserad, tycker Anders Sunna, mycket för att den svenska staten så tydligt bestämde att en ”riktig” same skulle ha renar och bo i fjällen. Själv avbildar han ofta skogen. I dubbelexponeringar visar han hur gruvdrift och industri förändrar marken.

Tavlan ”Vintern i Paskarova” skildrar också det han beskriver som en tvångsförflyttning från 1986, då ett 30 kilometer långt renstängsel uppfördes.

– Jag var ett år när det hände. Pappa var på plats när polisen och en grupp skötesrenägare kom mitt under den så känsliga kalvmärkningen. Det slutade i katastrof för renarna och för oss, säger han.

Konflikten, som är lång och sårig, uppstod genom att 1971 års rennäringslag bidrog till en uppfattning att samiska koncessionshavare var skyldiga att sköta också fastighetsägarens renar, utan ersättning. När Anders Sunnas familj protesterade förbjöds de att ha djur. Alla de lagren målar han nu in i landskapet.

– Det blir mer laddat än bara ett landskap. Det handlar också om rättigheter som är borttagna. (TT)

”Träden står ljust gröna”

”Träden står ljust gröna: landskapsmåleri då och nu” visas från 22 januari till 29 mars 2020 på Bonniers konsthall i Stockholm.

Ingår gör 81 verk av 28 konstnärer, bland andra: Ivan Aguéli, Julia Beck, Ann Böttcher, Sara-Vide Ericsson, Prins Eugen, Lars Lerin, Sigrid Hjertén, Nils Nilsson Skum, Vera Nilsson och Olle Norås.

Utställningens namn kommer från de inledande raderna i en dikt ur Göran Sonnevis diktsamling ”Det måste gå”.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Elin Swedenmark