Den vansinniga skottlossningen i Suijavaara spred skräck bland bybor. Men de fick bli utan polis. NSD har under morgonen kunnat avslöja att den misstänkte skytten själv ringde till polisen och erkände brottet. Han körde också till Kirunapolisen - och kom fram grovt rattfull. Poliskällor beskriver fallet som ett skrämmande exempel på hur glesbygden får lida då polisen går på knäna.
DOKUMENT: Skotten i Suijavaara - Livrädda bybor blev utan polis
Det var ett knepigt ärende med svåra beslut, berättar polisens vakthavande befäl Catrin Hedqvist. Det var hon som satt på polisens länskommunikationscentral (LKC) i Luleå med ansvar för vad poliserna i Norrbotten skulle åka på – och inte åka på. Hon förstår den ilska och oro som hennes beslut väckte i byn.
– Jag förstår tankegångarna från allmänheten om att man vill ha en patrull på platsen. Det förstår jag, och med all rätt, säger hon.
Men det finns ett skäl till beslutet. När det första larmsamtalet kom hade de bara ett antagande om att en man hade skjutit. Ingen hade med säkerhet sett honom med vapnet eller skottlossningen. Hedqvist tog larmet på allvar och satte därför en polis i arbete med att ringa till bybor som kunde ha sett brottet för att reda på så mycket som möjligt.
Det är inte ovanligt att folk ringer och anmäler att de har hört skottlossningar. Det kan röra sig om övningsskytte, jakt, tjuvjakt, skadegörelse eller i mer sällsynta fall skott mot människor.
– Om jag säger så här hur många har inte sett vanliga skyltar sönderskjutna efter vägen? Då och då ringer folk som har hört skottlossning ute i byarna. Men då har man inte sett något eller varifrån det kommer. Det kan vara jägare som är säkra på att nu skjuter någon. Och ja, var börjar man?
Kärnfrågan för polisen blev därför att ta reda på vad som hade beskjutits. Men samtalen ledde ingenstans. En person hade inte sett något, nästa hade inte heller sett något.
– Den sista personen sa klart och tydligt att den här personen inte hade haft vapen och att det inte hade varit något bråk. Och då blir min fråga som vakthavande befäl: vad har vi då för händelse?
Hon hade möjligheten att skicka upp en polispatrull, 21 mil enkel väg, från Kiruna. Det hade betytt att Kiruna hade blivit obevakat då det var den enda patrullen i området.
– När man skickar den enda patrull man har i Kiruna så är man också mån om att man verkligen tar reda på så mycket bra uppgifter som möjligt.
Den enda handfasta uppgiften som kom in var ett andra larmsamtal om att en brevlåda hade skjutits sönder. Längre kom de inte den kvällen.
– Då fattade jag beslutet att självklart ska vi göra något åt det här. Det ska skrivas anmälan och det fick yttre befäl i Kiruna göra. Men att åka upp en lördag kväll till Suijavaara för att titta på den här brevlådan – det var ingenting som jag tyckte att vi skulle göra där och då i alla fall.
En skjuten brevlåda rubriceras som skadegörelse. Men polisen måste också väga in den oro som allmänheten har.
– Det här är inga lätta bebömningar. Men det här är grunden till den bedömning som gjordes där och då.
– För mig är det viktigt att man får så bra uppgifter som möjligt när man väl skickar patruller. För vi har ett arbetsmiljöansvar också. Då vill jag skicka de poliser och den bemanning som blir bra för att lösa uppdraget. Det är därför vi var noggranna initialt. Men vi hamnade ju på det här med skadegörelse på en brevlåda – och det var det jag hade, säger Catrin Hedqvist.
Det var dagarna efteråt som det kom uppgifter om skott mot fönster och hus.
– Det fanns inte i mitt beslutsunderlag. Jag fick inte in det där och då. Det kom in saker i efterhand som gör det troligt att jag hade gjort en annan typ av bedömning.
Hade de kunnat bekräfta skottlossning med fara för människor hade Catrin Hedqvist kallat in insatsstyrkan. Så var aldrig fallet i Suijavaara. Men hade dramat utspelat sig i en stad hade polisens svar kunnat bli annorlunda.
– Jag tror att glesbygden drabbas. Det tror jag inte att vi ska sitta och säga något annat om. Det är klart att det är lättare att åka en mil och ta reda på uppgifter än att åka 20 mil och ta reda på uppgifter. Så det är en del i det här.
Hade det hjälpt dig om du hade haft fler patruller?
– Det är klart att har jag mer patruller att jobba med så är det mer ärenden vi kan åka på. Det är ganska krasst så. Om inte annat bara för det här trygghetsskapandet. Att åka till orten och prata med folk för att de känner att de blir synliggjorda av polisen. Vi försöker så långt det går. Men det här var en lördagkväll – Och då hade jag en patrull i Kiruna.
Tre veckor senare ringde mannen till polisen och berättade att han var skyldig till skotten och att han var på väg till polisstationen i Kiruna. Det skulle visa sig att han körde dit full. Catrin Hedqvist hoppade på kvällspasset när mannen redan var på väg.
– Då var han på väg till Kirunapolisen. Jag tänkte att det var bra att han kommer in så att vi får göra ett utförligt förhör med honom. Men att han kommer in och kör in bilen full. Ja.. det är ett val han gjorde och då hanterar vi den situationen separat i sig.
Mannen var redan på god väg till Kiruna och polisen hade ingen anledning att tro att han körde rattfull. I efterhand tycker inte Hedqvist att polisen borde ha hämtat honom utifrån vad de visste då.
– Han var ju i krokarna och det finns som ingen anledning att hämta honom i en polisbil inte. Det blir ju ingen bättring. Det hade blivit samma utfall, det hade också blivit rattfylleri.