Vittangi vårdcentral, som drivs av det privata företaget Praktikertjänst, har tre dagar i veckan läkarbemanning på filialen i Karesuando. Övriga dagar i veckan är filialen bemannad med undersköterska och sjuksköterska.
Timmar i bilen
Istället för att patienterna får åka de elva milen till Vittangi vårdcentral så är det Jan Andersson och hans två läkarkollegor som står för resorna. Och många mil i bilen blir det.
Jan Andersson själv bor i Kiruna, och pendlar dagligen till vårdcentralen i Vittangi. När det är hans tur att åka till filialen i Karesuando blir det drygt 35 mil på en dag.
– Det är bara en gång i veckan i och med att vi är tre som delar på den uppgiften. Det bättre att vi åker än att alla patienterna ska tvingas ta sig till Vittangi, berättar Jan Andersson när NSD åker med honom till Karesuando för att göra reportage.
Första patienten är inbokad klockan 10:00, och på förhand varnar Jan Andersson om att någon lunch inte är aktuell.
– Har man tur blir det någon tiominuters-lucka så man kan ta en kopp kaffe, säger Jan Andersson.
En normal dag på filialen i Karesuando innebär dryga tiotalet patienter, ibland upp mot femton stycken. På bara några timmar. Ändå, menar han, är den stora fördelen med att jobba där att man får gott om tid för varje patient.
– I och med att man känner till patienterna och deras problem så går mycket att lösa via telefon. Provsvar till exempel kan delges på det sättet, och då frigör man tid till andra patienter, säger Jan Andersson.
Satsning på glesbygdsmedicin
Just kontinuitet och kännedom om platsen och människorna man arbetar med är annars något som ofta saknas på landsbygden, där läkarna i många fall är stafettläkare.
Från Landstingets sida har man just dragit igång en satsning på utbildning av ST-läkare inom glesbygdsmedicin som man hoppas ska lindra problemen.
– Vi har tufft att rekrytera till primärvården i allmänhet, glesbygdshälsocentraler i synnerhet. Därför känns det angeläget att lyfta upp det här som det speciella område det är, säger Mats Brännström, landstingsdirektör.
Tanken är att förtydliga den viktiga rollen glesbygdsmedicin spelar, och på så sätt göra det mer attraktivt att arbeta på landsbygden.
Idag är det två ST-läkare som inlett utbildningen.
"Nog hade jag tur"
Efter att Jan Andersson tagit hand om ett par schemalagda besök kommer ett akutfall in på mottagningen.
Det är Hugo Gunnare från Mertajärvi som i samband med plankhyvling hyvlat av sig en del av ringfingret.
Det blöder ymnigt, och medan undersköterskan Lena Kuhmunen från Kuttainen plåstrar om fingret ger Jan Andersson en stelkrampsspruta i armen.
– Fick jag inte en sådan i militären? Fast det var väl några år sedan så klart, säger 80-årige Hugo Gunnare.
Det blir remiss till kirurgen i Gällivare.
– När benet kikar fram på det där sättet är det viktigt att kirurgen får bedöma om man behöver göra något åt änden. Risken är annars att själva benet blir infekterat, säger Jan Andersson.
Hugo Gunnare är nöjd med hjälpen han fick.
– Nog hade jag tur att läkaren var på plats. Det är ju lite närmare än till Vittangi, säger Hugo Gunnare medan han väntar på taxin som ska ta honom till kirurgen i Gällivare.
Självständigt arbete
Efter att ha träffat patienter utan uppehåll under ungefär fyra timmar på plats i byn är det dags för Jan Andersson att vända tillbaka mot Vittangi igen. Enligt honom är det ingen större skillnad på jobbet som sådant när han är i Karesuando, skillnaden ligger mer i avstånden.
– Det är klart att man blir tvungen vara lite mer självständig när man är långt borta från kollegor. Det finns ingen att fråga om råd om man inte ska börja ringa till folk, så det gäller att kunna fatta rätt beslut, säger Jan Andersson.