Vittangi vĂ„rdcentral, som drivs av det privata företaget PraktikertjĂ€nst, har tre dagar i veckan lĂ€karbemanning pĂ„ filialen i Karesuando. Ăvriga dagar i veckan Ă€r filialen bemannad med undersköterska och sjuksköterska.
Timmar i bilen
IstÀllet för att patienterna fÄr Äka de elva milen till Vittangi vÄrdcentral sÄ Àr det Jan Andersson och hans tvÄ lÀkarkollegor som stÄr för resorna. Och mÄnga mil i bilen blir det.
Jan Andersson sjÀlv bor i Kiruna, och pendlar dagligen till vÄrdcentralen i Vittangi. NÀr det Àr hans tur att Äka till filialen i Karesuando blir det drygt 35 mil pÄ en dag.
ââDet Ă€r bara en gĂ„ng i veckan i och med att vi Ă€r tre som delar pĂ„ den uppgiften. Det bĂ€ttre att vi Ă„ker Ă€n att alla patienterna ska tvingas ta sig till Vittangi, berĂ€ttar Jan Andersson nĂ€r NSD Ă„ker med honom till Karesuando för att göra reportage.
Första patienten Àr inbokad klockan 10:00, och pÄ förhand varnar Jan Andersson om att nÄgon lunch inte Àr aktuell.
ââHar man tur blir det nĂ„gon tiominuters-lucka sĂ„ man kan ta en kopp kaffe, sĂ€ger Jan Andersson.
En normal dag pĂ„ filialen i Karesuando innebĂ€r dryga tiotalet patienter, ibland upp mot femton stycken. PĂ„ bara nĂ„gra timmar. ĂndĂ„, menar han, Ă€r den stora fördelen med att jobba dĂ€r att man fĂ„r gott om tid för varje patient.
ââI och med att man kĂ€nner till patienterna och deras problem sĂ„ gĂ„r mycket att lösa via telefon. Provsvar till exempel kan delges pĂ„ det sĂ€ttet, och dĂ„ frigör man tid till andra patienter, sĂ€ger Jan Andersson.
Satsning pÄ glesbygdsmedicin
Just kontinuitet och kÀnnedom om platsen och mÀnniskorna man arbetar med Àr annars nÄgot som ofta saknas pÄ landsbygden, dÀr lÀkarna i mÄnga fall Àr stafettlÀkare.
FrÄn Landstingets sida har man just dragit igÄng en satsning pÄ utbildning av ST-lÀkare inom glesbygdsmedicin som man hoppas ska lindra problemen.
ââVi har tufft att rekrytera till primĂ€rvĂ„rden i allmĂ€nhet, glesbygdshĂ€lsocentraler i synnerhet. DĂ€rför kĂ€nns det angelĂ€get att lyfta upp det hĂ€r som det speciella omrĂ„de det Ă€r, sĂ€ger Mats BrĂ€nnström, landstingsdirektör.
Tanken Àr att förtydliga den viktiga rollen glesbygdsmedicin spelar, och pÄ sÄ sÀtt göra det mer attraktivt att arbeta pÄ landsbygden.
Idag Àr det tvÄ ST-lÀkare som inlett utbildningen.
"Nog hade jag tur"
Efter att Jan Andersson tagit hand om ett par schemalagda besök kommer ett akutfall in pÄ mottagningen.
Det Àr Hugo Gunnare frÄn MertajÀrvi som i samband med plankhyvling hyvlat av sig en del av ringfingret.
Det blöder ymnigt, och medan undersköterskan Lena Kuhmunen frÄn Kuttainen plÄstrar om fingret ger Jan Andersson en stelkrampsspruta i armen.
ââFick jag inte en sĂ„dan i militĂ€ren? Fast det var vĂ€l nĂ„gra Ă„r sedan sĂ„ klart, sĂ€ger 80-Ă„rige Hugo Gunnare.
Det blir remiss till kirurgen i GĂ€llivare.
ââNĂ€r benet kikar fram pĂ„ det dĂ€r sĂ€ttet Ă€r det viktigt att kirurgen fĂ„r bedöma om man behöver göra nĂ„got Ă„t Ă€nden. Risken Ă€r annars att sjĂ€lva benet blir infekterat, sĂ€ger Jan Andersson.
Hugo Gunnare Àr nöjd med hjÀlpen han fick.
ââNog hade jag tur att lĂ€karen var pĂ„ plats. Det Ă€r ju lite nĂ€rmare Ă€n till Vittangi, sĂ€ger Hugo Gunnare medan han vĂ€ntar pĂ„ taxin som ska ta honom till kirurgen i GĂ€llivare.
SjÀlvstÀndigt arbete
Efter att ha trÀffat patienter utan uppehÄll under ungefÀr fyra timmar pÄ plats i byn Àr det dags för Jan Andersson att vÀnda tillbaka mot Vittangi igen. Enligt honom Àr det ingen större skillnad pÄ jobbet som sÄdant nÀr han Àr i Karesuando, skillnaden ligger mer i avstÄnden.
ââDet Ă€r klart att man blir tvungen vara lite mer sjĂ€lvstĂ€ndig nĂ€r man Ă€r lĂ„ngt borta frĂ„n kollegor. Det finns ingen att frĂ„ga om rĂ„d om man inte ska börja ringa till folk, sĂ„ det gĂ€ller att kunna fatta rĂ€tt beslut, sĂ€ger Jan Andersson.