NSD besöker Viikusjärvi en sen kväll just då maj blivit juni. Dagens hällregn har bytts ut mot en, ursäkta klyschan, magisk kväll. Kvällssolen skiner, det är helt stilla bortsett från renarnas brölande. Den gyllene årstiden, tiden med sommarvärme men utan mygg, går mot sitt slut.
Mycket snö
I familjen Seväs renhage är det dags att märka de sista kalvarna innan hjorden släpps ut. Renarna har varit i hagen sedan sena november för utfodring då vintern bjudit på alltför tuffa betesförhållanden med tjock isskorpa under metertjock snö. Mycket rovdjur i omgivningarna har också haft betydelse för beslutet att utfodra.
Laila Reuss Sevä flyttade till Erling och Viikusjärvi från Piteå för 14 år sedan. Ingen i Erling Seväs brödraskara har några barn, och länge såg det ut som att det så skulle förbli.
Men så kom Emma-Laila.
- Jag har sagt många gånger till Erling att, ”varför körde du inte igång tidigare, då hade vi haft massor av hjälp med renarna”. Han har ju haft fruntimmer före mig, säger Laila Reuss Sevä, halvt på skämt och halvt på allvar.
Hårt arbete
Erling Sevä har hunnit bli 67 år gammal, och arbetet i renskogen är naturligtvis tufft. Han visar upp ett omplåstrat finger.
- Över 30 stygn på ett finger, då kan du tänka dig hur sargat det var, säger Laila Reuss Sevä om fyrhjulingsolyckan nyligen.
Traditionellt sett har samefamiljer haft många barn som kunnat hjälpa till med renarna och föra traditionen vidare.
I Viikusjärvi ligger tyngden på sjuårige Emma-Lailas axlar.
Hon är full av energi den här kvällen, otålig i sin väntan på att få börja med märkningen. Hon tränar lassokastning mot ett träd och visar den lilla kniven hon har fäst i bältet. Emma-Laila har tidigt lärt sig ta ansvar, och hon rör sig självklart med foderpåsen bland renarna.
Hennes kniv är välslipad, och ett par timmar senare kommer Erlings bror Wilhelm, snart 80, att använda den istället för sin egen när han märker en liten vit kalv.
Första märkningen
Ikväll ser hon mest på vid själva märkningen, men för två veckor sedan fick hon märka själv för första gången.
– Det var kul, berättar Emma-Laila. Pappa Erling fyller i.
– Hon skar de små snitten medan jag tog de stora, det gick bara fint, säger Erling Sevä.
Han minns hur det var när han själv var liten, och inte mycket har förändrats i hur man gör för att lära sig.
– Sådär var jag också, mycket ute med pappa i renskogen, säger Erling Sevä.
Skolledigt
När sista kalven ska skiljas från vajan för märkning är det ett komplicerat skådespel som tar vid.
De tre Sevä-bröderna, Laila och Emma-Laila hjälps alla åt för att driva renarna åt rätt håll.
Försiktigt smygande byts av mot springande och flaxande med armarna. Emma-Laila vet precis var hon ska gå och tillrättavisar pappa Erling, som hon tycker går för nära vid något tillfälle.
De här sista skolveckorna har hon fått ledigt från förskolan på Övre Soppero skola för att hjälpa till inför utsläppet och lära sig på praktiskt vis.
- För oss är renskötselskolan lika viktig som ”vanliga” skolan. Hon trivs väldigt bra ute i skogen också, och jag försöker lära henne allt jag kan om växter, djur och natur, säger Laila Reuss Sevä.
Stor naturkunskap
På frågan om vad hon vill bli när hon blir stor svävar Emma-Laila lite på målet, det verkar som att hon inte riktigt bestämt sig. Men fascinationen med naturen finns där.
Hon visar björklöv som är goda att äta och bark som fungerar som tuggummi, namnger mineraler och fåglar.
Framåt elva på kvällen börjar solen nå sin lägsta punkt just bakom Viikusvaara. Vi går in i familjen Leväs hus för kaffe och fika så att renarna får samla sig inför utsläppet.
På väggen hänger tre tavlor med familjens olika renmärken.
Erling Seväs märke finns på ett fint dokument stämplat 1951, nästan 60 år före Emma-Lailas.
Osäker framtid
– Vi vet ju inte när vi "kilar runt hörnet", vi börjar ju bli äldre både jag och Erling, så nu har vi börjat märka en del kalvar med Emma-Lailas märke, säger Laila Reuss Sevä.
En timme senare har renarna lämnat hagen och tagit sig runt böjen kring Viikusjärvi.
Efter att familjen drivit dem förbi Sangisbron är arbetet avslutat för den här gången, nu väntar mer kalvmärkning någonstans kring midsommar då renarna samlas in i gärde.
Emma-Lailas kniv och lasso kommer vara lika redo den gången, även om ingen kan sia om renskötselns framtid i Viikusjärvi.