Året var 2004 och de kommande åren skulle komma att innehålla många stora beslut för en liten kommun - och ett politiskt käbbel utöver det vanliga.
Det riktiga startskottet kom några månader före det berömda pressmeddelandet - på ett informellt, rutinartat möte mellan kommunen och LKAB i september 2003.
Ann-Catrin Fredriksson, då tillförordnad kommunchef numera kommunjurist, var med.
– Vi satt i kommunstyrelsens sammanträdesrum och LKAB tog upp det här som en informationspunkt, att “stan spricker”. Vi tittade på varandra och sa “jaha…” Det var omtumlande och inte helt lätt att greppa. Vi förstod inte att det var startskottet till något så omfattande, säger Ann-Catrin Fredriksson.
Kommunen skulle inte kunna agera på muntlig information under ett informellt möte, därför krävde man att bolaget skulle komma med en formell begäran om att ändra översiktsplanen. Den begäran kom in i mitten av mars 2004 och räknas av kommunen själv som startskottet för stadsomvandlingen.
Till en början var det få som insåg vidden av LKAB:s besked. I förlängningen innebar det ju att hela centrum skulle rivas. Kjell Törmä var den förste journalisten att skriva om det hela - även om inte heller han riktigt förstod innebörden. På förstasidan till KirunaTidningen nummer 8 2003 kan man läsa “Kiruna - en stad i förändring”.
– Ska jag vara ärlig så insåg jag inte alls innebörden. Jag tänkte att “åh fan, kanongrej, det här kommer säkert lokala media haka på”, men jag tänkte inte alls på den omfattning det skulle kunna få. I efterhand kan jag känna att jag borde förstått, men det kändes så overkligt, säger Kjell Törmä.
Han menar att det var Kiruna kommuns dåvarande informatör, Kjell-Åke Halldén, som väckte folket.
I augusti 2004 satt Halldén på kontoret och klurade på hur man skulle kunna uppmärksamma konsekvenserna av det hela.
– Vi insåg att om det här är så stort som det skulle kunna vara behöver ministrar och makthavare känna till det. Det var ganska uppenbart från början att det här var inget kommunen skulle klara ensam, säger Kjell-Åke Halldén.
Via goda kontakter på utrikesdepartementets pressavdelning kunde Kjell-Åke ordna internationell sprinding av pressmeddelandet. Alla korrespondenter i de nordiska länderna fick höra om “staden som ska flytta”. Efter följde kaos.
– Jag tänkte att det klingar nog bättre i statsministerns öron att höra det från BBC än från ekot. Det var som att dra ur proppen, sedan fick vi fördela arbetet med att ta emot alla reportrar, säger Kjell-Åke Halldén.
Men att sticka ut hakan med ett så tydligt pressmeddelande om ett så otydligt skeende var inte populärt hos alla. LKAB var skeptiska, enligt Halldén.
– Jag satt i någon diskussionsgrupp med LKAB-folk och de var inte glada. De sa “vad fan håller ni på med, ni vet ingenting och ändå skickar ni ut pressmeddelanden”, säger Kjell-Åke Halldén.
Uppkäftigt av en liten kommun. Men enligt Halldéns sätt att se på det fanns inget alternativ. Att tiga ihjäl det hade inte varit bra för någon, resonerar han. Nu kom allt upp på bordet i ett tidigt läge och politiker på riksnivå fick veta vad som var på gång.
Stefan Hämäläinen, numera direktör för samhällsomvandlingen på LKAB, var då kommunal tjänsteman. Han menar att LKAB snarare såg pressmeddelandet som "fantastisk marknadsföring".
– Vad jag hört så fanns det inga negativa känslor hos LKAB. Jag uppfattade aldrig att LKAB skulle tyckt att det var onödigt att gå ut med det så där, säger Stefan Hämäläinen.
Tiden kring årsskiftet 2003-2004 var en rörig period i Kirunapolitiken. Lars Törnman, då kommunalråd för Kirunapartiet, tvingades i slutet av 2003 att avgå efter att en budget inte gått igenom fullmäktige.
Efter Törnmans avhopp tog socialdemokraten Kenneth Stålnacke över - och kastades rakt in i hetluften.
– Det var så klart en rivstart när det här kom från LKAB. Det konstiga är att vi reagerade inte direkt med bestörtning, vi har alla haft den kännedomen att gruvan kommer påverka staden, säger Kenneth Stålnacke.
I efterhand menar han att betydelsen av LKAB:s besked knappast gått upp för dem i det läget.
– Vi insåg inte hur stor resa vi inledde. Men så småningom insåg man ju att allting var enormt komplicerat, säger Kenneth Stålnacke.
Han berättar en anekdot om hur SVT:s Nordnytt kom och skulle göra en intervju med honom på stadshuset trappa. Stålnacke var oförberedd och visste inte vad intervjun skulle handla om.
– Jag fick en mick i ansiktet och så frågade de “var ska nya stadshuset stå?”. Jag hann tänka, vad i helvete ska jag säga, sedan drog jag till med något. “Jägarskoleområdet”, sa jag, säger Kenneth Stålnacke.
Tiden efter Halldéns pressmeddelande hade varit hektisk. LKAB var darriga, enligt Stålnacke, och kommunen hårt belastad av all uppmärksamhet det hade genererat. Snart skulle alla ha en del av Kiruna - staden som skulle flytta.
– Vi insåg ganska snart att vi måste ha en organisation bara för att ta hand om alla reportrar som ville komma hit. Det funkade inte för mig att sitta och bli intervjuad hela dagarna, säger Kenneth Stålnacke.
Om mediauppmärksamheten var betungande så skulle det visa sig vara en lindrigt jämfört med vad som komma skulle. De följande åren skulle placeringen av nya Kiruna bestämmas - något som utmynnade i en segdragen politisk armbrytning.
Nästa del: De stora frågorna - vem ska egentligen betala?