På dagarna lyssnar Vanja mycket på sin radio. "Den är min kompis", säger hon.
Vanja är 88 år, gravt synskadad, hör dåligt och sitter i rullstol. Hon har diabetes och mycket begränsad rörlighet och känsel i fingrarna och händerna.
– Jag hade ingen anpassad lägenhet för mig som nästan är blind och det var svårt att vara där. Jag ramlade i lägenheten och kunde inte bo kvar där så jag flyttade hit, säger hon.
Vanja är en av åldringarna i Kiruna som vittnar om missförhållanden i äldreomsorgen. Hon vill vara anonym och heter egentligen något annat. Vid intervjun finns hennes son med.
– Morsan är i en extrem beroendeställning. Ibland har hon varit rädd när hon ringt och jag har fått fara hit mer än en gång. Hon upplever problem så gott som dagligen, säger sonen.
Det har under tiden på äldreboendet handlat om bemötandefrågor av olika slag, bristande städning och kommunikation som inte fungerar. Vanja får inte den omvårdnad som hon ska ha, enligt hennes barn.
De förbättringar som skett handlar, enligt dottern som bor i södra Sverige, på den intensiva kontakt som hon har med myndigheter och ansvariga på kommunen. Dottern hanterar det som händer på boendet på distans.
– Det är åtskilliga anmälningar, klagomålsrapporter och telefonsamtal jag haft med avdelningschefer, koordinator med flera. Även med socialchefen. Jag får ständigt svaret att det inte finns kompetent personal att rekrytera och det brukar bli högst tillfälliga små förbättringar, säger dottern.
Hon har flera gånger anmält vården av Vanja till Ivo, Inspektionen för vård och omsorg. Sonen, som bor i närheten, har anpassat sitt eget liv efter mammans situation.
– Jag drar mig för att åka bort eftersom jag vet att det har varit så mycket strul här. Så ska det inte vara för att man inte känner sig trygg. Många gånger har man farit hit och varit förbannad och maktlös. Jag har åkt hit i vredesmod säkert en sju-åtta gånger. Det är helt åt helvete om morsan är rädd och känner sig hotad.
Vanja beskriver själv en situation med en sommarvikarie.
– Under sommaren var de ordinarie på semester samtidigt. De hade tagit in en karl som var så elak. Det var hemskt. Han skulle lägga mig på kvällen och jag bad honom sätta på mig täcket på mitt vis. Helskotta, han skrek så jag låg där och vågade inte säga någonting. Men sedan när han gick så ropade jag: Kom inte fler gånger! Det sa jag åt cheferna också efteråt.
– Några ur personalen är riktigt bra och hade inte de funnits så hade det klappat ihop direkt, säger sonen.
Vanja flyttade till äldreboendet för två år sedan.
Vanja tycker att det är obehagligt att vara närapå blind och inte kunna se personerna som hanterar henne ordentligt. Hon kan inte avläsa kroppsspråk eller tyda signalerna i ansiktet på de som vårdar henne. Det skapar en distans i sig.
Samtidigt är språkförbistringen ytterst påtaglig mellan Vanja och många ur personalen.
– Det är svårt att tala med personalen. Jag förstår inte vad de säger när de inte kan svenska. De missförstår mig. Jag frågade en tjej om jag kan få en mugg a-fil som är bra för magen på kvällarna. Då kom hon med en mugg med läsk.
Hon har knappt varit utanför dörren sedan hon kom till boendet. Hon är rädd för att ramla. Nu får hon besök varje vecka av personal från en annan avdelning som ser till att Vanja kommer ut från sitt rum.
– Jag sitter här hela dagarna och lyssnar på radion, den är min kompis.
På äldreboendet där Vanja bor.
Diabetesen har tagit synen successivt för henne. Med sjukdomen behöver hon också röra på sina muskler.
– Jag behöver hjälp med att gå. Mina ben gör så ont på kvällarna när jag suttit still. Men det blir inga promenader för personalen har inte tid, säger Vanja.
Diabetes är en prioriterad folkhälsosjukdom i samhället utanför äldreboendet. Hon har ett sår på benet som inte läkt under två år och fotvård är viktigt för diabetiker.
– Alla diabetiker ska ha fotvård. Fotvården ska ges var tredje månad men det blir inte av. Nu är det ett halvår sedan jag fick fotvård. Det är som ingen som bryr sig, säger Vanja.
Hur upplever du bristen på respons?
– Jag har slutat uppleva. Det blir ingenting fast jag säger att jag behöver saker som det här med fotvården som är viktig när jag är diabetiker. Jag orkar inte säga något mer, säger Vanja bestämt.
– Om man ska dra det till sin spets så kan det hända saker när man anmält. Min syster har gjort en del anmälningar och då kan det hända saker. Men det ska ju inte vara på det sättet. Det är sådant som fotvård som hon rätt till och det ska ju inte vara konstigt, säger sonen.
Personalomsättningen är märkbar även för sonen. Dörren till avdelningen är låst och ibland kommer han inte in så han kan besöka sin mamma. Ingen öppnar när han ringer på.
– Jag har tjatat om det och sagt att jag vill ha en tagg så jag kommer in, men det går inte att lösa. Det är så tragiskt. Ibland har hon inte fått medicinen. Det kommer folk från andra avdelningar som får ge medicin och sprutor. Det är struligt hela tiden. Så sent som i helgen. Jag tror inte att de förstår vad de ska göra. Hur ska man förstå en arbetsbeskrivning om man inte förstår språket?
Var sak har sin plats hemma hos Vanja som är gravt synskadad.
Vanja brukar ta en slev och bunke och slå hårt på för att hennes hjälpbehov ska märkas när hon tryckt på larmknappen som hon har på handleden men ingen kommer.
– En kille bad faktiskt om förlåtelse för att hon fått vänta vid ett tillfälle. Det var snyggt gjort, säger sonen.
Vi blir plötsligt avbrutna då en personal kommer in med middagsmaten. Vanja frågar då vad det är för mat. Svaret blir fisk med spenat.
– Är det fisk igen? Vi hade ju fisk igår också och dagen före. Det är alltid samma mat, säger Vanja.
Svaret blir "mmmmm".
Hon frågar sonen vad som finns på tallriken.
– Panerad fisk med mos och broccoli.
Vanja vill inte äta. Skötaren ber henne smaka lite. Men hon frustar över erbjudandet. Då erbjuds hon en laxsmörgås istället.
– Den här tjejen som nu var in här är jättegullig. Det finns fasta anställda som är jättebra. Jag skulle önska att många fler hade varit mer engagerade och ser morsans behov. Morsan betalar nästan 14 000 kronor i månaden för det som erbjuds här. Det är inte gratis för henne. Jag har jobbat hela mitt liv inom industrin i olika befattningar åt olika företag och hade vi skött om maskinerna lika dåligt som man sköter om människorna här så hade vi fått sparken för länge sedan, säger sonen.