Moström behövde inte lång tid på sig innan han bestämde sig för att ta uppdraget.
– Jag har jobbat inom gruvindustrin i hela mitt vuxna liv, och det går inte att komma ifrån att LKAB har en särställning. Det var inte så många överväganden när jag fick frågan. Jag har ju varit med om att rädda företag ett antal gånger men all verksamhet är cyklisk och någonstans vet man att man får höga och låga metallpriser. Nu är vi i botten men detta är en normal del i att leda ett råvaruföretag.
Något färdigt tillvägagångssätt för att få upp LKAB ur svackan finns inte, enligt Moström, som inte vill jämföra LKAB med hans tidigare tjänst som vd på Boliden, vilken han tillträdde när bolaget hade svårigheter.
– Den dagen man tar fram en standardlösning man tror ska fungera i alla lägen måste man fundera över vad man håller på med. I den här typen av verksamhet måste man se vad och vilka förutsättningar som finns för att få fram ett starkt bolag. Och att då ta fram ett gäng standardnycklar tror jag inte på.
Det viktigaste för bolagets överlevnad är enligt Moström att behålla konkurrenskraften och konstaterar att bolag som inte gör detta går under.
– Det gäller att sänka kostnaderna per producerat ton. Det bästa sättet är att öka antalet ton att fördela kostnaden på. Det andra är att minska kostnaden för produktionen vilket i sin tur kan göras på olika sätt. Då kan man bli bättre på att sköta produktionen eller göra det i panik. Det bästa är om man har möjlighet att öka volymen, det andra är att ändra sättet att jobba till ett mer effektivt sätt. Det sista sättet är att bara kapa allt och att påföljden kommer om några år. Och det är något jag tror alla vill undvika.
Moström säger att han inte har anställts för att kapa kostnader i så stor utsträckning som möjligt utan att styrelsen var ute efter hans förmåga att få medarbetare med sig och att se samma sak som han själv.
– Jag har jobbat med den här typen av uppdrag i många år och styrelsen ser på bolaget på samma sätt som jag gör. Det är ingen som vill göra det allra sista alternativet. Men förstå mig rätt. Är ett bolag i den situationen att man är vid sista alternativet att kapa allt har man två val. Endera att skära bort saker för att överleva eller sätta sig ner och gråta. Och att sätta sig ner och gråta har aldrig varit min grej.