Ullspiran sjunger verkligen på sista versen. Under 2014 kommer de sista hyresgästerna lämna området inför rivningen.
Ann-Helen Laestadius växte själv upp på området. I uppgång 8B närmare bestämt. Idén om att dokumentera sin, och många andras, uppväxtmiljö i en bok har hon burit med sig länge.
– Tanken har väl funnits i nästan fem år, men annat har kommit emellan. För ett år sedan drog arbetet igång på riktigt, säger Ann-Helen Laestadius.
Startskottet var en gårdsfest som anordnades för tidigare boende såväl som de få som fortfarande bor kvar på en av kvarterets lummiga innergårdar.
Poängen var att få tag i folk att intervjua - och att porträttera dem framför sina gamla uppgångar.
– En del har varit lite "men ska jag verkligen vara med, vad har jag att berätta", man kanske inte gillar att framhäva sig själv. Men många har sett värdet i att bevara något från Ullspiran, säger Ann-Helen Laestadius.
Boken innehåller såväl intervjuer med många boende om deras upplevelser av området, som en historisk tillbakablick på Kiruna genom fem årtionden. Boken blir ett tidsdokument över en stad som (delvis) snart är borta, något författaren hoppas ska göra att den håller över tid.
– Jag är ofta ute och föreläser om mina andra böcker, och alltid dyker det upp frågor om Kiruna. Hur flyttar man en stad. Hur känns det? Just den sista får jag väldigt ofta. Intresset är stort även utanför Malmfälten, säger Ann-Helen Laestadius.
Arbetet med boken har varit intensivt det senaste året och har möjliggjorts med finansiering delvis från LKAB. Men Laestadius trycker hårt på att boken är hennes egen. Och arbetet verkar bara just ha startat.
– Det här är ett av de roligaste jobb jag gjort. Folk har varit så himla öppna, vissa har börjat gråta när de berättat sin historia. Det finns mycket mer att ta av från Kirunaflytten, och varje gång jag kommer hit ser jag något nytt jag vill veta mer om, säger Ann-Helen Laestadius.
Nästa projekt är redan igång - en ungdomsbok om en tjej som påverkas av flytten.
Blir du aldrig leds?
– Nej, inte ännu i alla fall. Det känns viktigt för mig själv, det är väl lite bearbetning på något sätt. På något sätt vill jag ge tillbaka till Kiruna, jag hade inte kunnat ha en bättre uppväxt än på Bromsgatan, säger Ann-Helen Laestadius.