Runt lokstallsmuren i Riksgränsen står Johan Lindblom och Patrik Strömstens drömhus. Niehku har dubbats lyxhotell, men Kirunagrabbarna som vänt hem efter en halv livstid ville bara skapa en plats
där folk trivs. Jag fångar Vittangisonen Johan Lindblom på förmiddagen av vad som är en rätt typisk dag i hans liv. Han väntar på att få ge sig ut i fjällen och åka skidor.
Helikoptern som ska föra en hockeylegendar till landningsplatsen utanför Niehku Mountain Villa måste genomgå en rutinreparation så vi blir sittande i hans ”kontor” (rummet där toppturer förbereds) på andra våningen av villan.
För tre veckor sedan invigdes Niehku Mountain Villa.
– Här ska man kunna känna sig avslappnad oavsett om man är president i USA eller snowboardåkare från Kiruna. Kvällstid har vi näringslivstoppar och vad vi kallar kändisar som sitter tillsammans med folk från campingen och alla känner sig ganska behagliga. Det går jag igång på, säger Johan Lindblom.
Just ordet avslappnad känns väldigt lämpligt för att beskriva känslan man får av att kliva in i villan som någonstans är en fjällstuga i jätteformat. På något sätt är det som att kliva in i någons hem.
– Vi kan inte skapa nån uppstudsig ”halabaloo” afterski-miljö för det är inte vad vi är. Jag vill sitta efter en skidåkning i tofflor framför brasan och prata med en annan grupp som varit ute. Bara njuta av att vara här.
Johan Lindblom känner att när Niehku beskrivs som lyxhotell blir det lite fel – även om det kostar 3000 kronor natten.
– Lyxen ligger inte i hotellet, utan i känslan. Vi tror väl liksom på det unika i upplevelser, i möten med människor – mycket känsla, säger han.
– Vi vill att när folk varit här, oavsett om det är för att ta en drink, käka eller åka på tio dagars svindyr helikopterskidåkning, ska man tänka – fan vad välspenderade pengar, hit vill vi gärna åka tillbaka.
Efter att ha spenderat de senaste 20 åren på olika bergstoppar runt om i världen, från alperna till Himalaya, såg han och vapendragaren sedan två decennier Patrik Strömsten en chans att skapa något eget runt den hundra år gamla muren.
Känns det inte futtigt att vara här då?
– Absolut inte. Jag har inte missat en vår i Riksgränsen sedan 1993. Just att jag vet att skidåkningen håller hög internationell klass och att jag sett alla de här platserna runt om i världen, ger mig en trygghet som gjorde att vi vågade satsa på det här. Samtidigt ser han allt från skogslandet till Lofoten som en plats för upplevelser.
– Man missar den stora guldkanten av att stirra sig blind på sitt närområde. För de som kommer utifrån är det skitsamma om de sitter i Abisko eller Norge. De vill se det häftigaste vi har häruppe. Och vi har allt precis utanför dörren.