Åsa Witkowski är verksamhetschef för den kliniska delen vid Nationellt centrum för kvinnofrid. Hon säger att kvinnor som utsätts för psykisk eller fysisk misshandel och tillhör en liten grupp människor, eller bor på glesbygden har en extra utsatthet. Det lilla samhället kan ha en hämmande effekt på att söka hjälp inom gruppen "där alla känner alla" och att vända sig utåt kan vara svårt, både på grund av normer, men också av rent praktiska skäl. Hjälpen kan vara långt borta rent geografiskt eller så finns ingen möjlighet att ostört söka efter stöd eller kunskap kring det tabubelagda området mäns våld mot kvinnor.
– Allas ögon är på varandra i ett litet samhälle eller i en sluten grupp, och man vågar kanske inte anförtro sig till någon, eller leta alternativa vägar. Det är också socialt svårt att söka hjälp utanför gruppen, säger Åsa Witkowski.
– Man kanske inte får det där tillfället på lunchen att svänga iväg på för ett möte, eller ringa ett samtal. Det gör det svårare att söka extra kontakter. Den som är utsatt kan få en extra isolering. Det här ser vi också när vi tittar på skillnader mellan storstad och glesbygd. I en storstad är man mer anonym.
Åsa Witkowski pekar också på att en utsatt kvinna kan ha svårigheter att bli trodd på om hon berättar sin historia ifall hon lever i ett slutet samhälle.
Mannen som har varit förövare har kanske en hög social status inom den egna gruppen eller har stor verbal förmåga.
– Då kan reaktionen bli, men det där kan inte stämma. Han skulle aldrig göra så och så väljer man att tro på förövaren.
Åsa Witkowski säger att den sociala kontrollen naturligtvis också kan vara positiv för individen i form av socialt skyddsnät och trygghet.