Enar Johansson går med snabba steg mot bordet och fiskar upp en Ballerinaförpackning ur en skogsgrön kånken-ryggsäck. Han skrattar när NSDs reporter frågar om det är hans kontor som står här.
– Det är ju som enkelt att ha det här i mitten - nära till allt.
Det har tagit tio veckor för Enar och hans kollegor med flyttbilarna - ungefär ett sommarlov - att pensionera det "gamla" stadshuset med 55 år på nacken.
I tre dagar till står dörrarna uppspärrade. Utåt strömmar flyttlass i en sakta men säker takt. Trafiken i motsatt riktning är gles och i den stora hallen är det tyst sånär på ett spritt sorl från våningen där stadsplanering sker och bygglov bevilas.
På fredag ska flytten vara klar. Då låses också dörrarna för allmänheten samtidigt som de hundratals politiker och tjänstemän inte längre kan kalla denna tegelkoloss för sin arbetsplats.
Ingrid Lehto jobbar på byggnadsförvaltningen. Genom fönstren på hennes kontor ser man LKAB-kontoret. Hon pekar mot en spricka i fönstret.
– Man inser ju ändå att det är dags att flytta. Sättningarna i gruvan känns vissa gånger rejält och fönstren har spruckit. Men det är ju ändå vemodigt.
– Det nya är ju ett tjusigt hus och så. Men det är ju inte det gamla. Det är ju många minnen.
Efter invigningen 1963 tog det inte lång tid innan blev stadens konsthall. När gruvstrejken 1969 utbröt var det här protestmöterna hölls och kraven formulerades som skulle förändra svensk industri för all framtid. Det hållits bal, middag för kungligheter, näringslivsgalor och julmarknader. Arkitektens ambition om att bygga "Kirunabornas gemensamma vardagsrum" besannades.
Det sista evenemanget är en utställning som håller öppet in i det sista. Det är ett fragment av det idogna arbete som avkrävdes LKAB och kommunen när de ansökte hos Länsstyrelsen att upphäva kulturmärkningen av det gamla stadshuset.
"En igloo i tegel" står i hörnet där modellen av Kiruna C med dess sprickbildningsprognos tidigare stått och kikat ut genom de stora fönstren som vätter mot gruvan. Mitt under Ingrid Lehtos kontor. Utställningen är en överblick över stadshusets historia.
Från fiket rullar en kvinna en tom vagn förbi det ensamma bordet som Enar Johansson och hans kollegor strategiskt placerat ut.
– Det är ju bara ett hus. Vi måste ju flytta, säger hon, lastar på fem bruna flyttkartonger, sätter fart på vagnen, passerar bordet och går för att packa ihop.