Spårvagnarnas sista färd

Klockan 9.32 den 29 maj 1958 avgick tre vagnar från ändstationen vid Luossavaara. Dagen till ära var de prydda med flaggor och fyllda med prominenta gäster från LKAB, Kiruna stad och spårvägen.
Efter tio minuter nådde vagnarna vagnhallen på Ön som var den andra ändstationen. LKAB:s disponent Torsten Göransson klev ut, tog av sig hatt och rock och drog upp den första rälsspiken.
Därmed var en 51-årig epok till ända.
Märkte inte ljuden
Karl-Gustav Pettersson minns den soldisiga försommardagen med ett visst vemod. Han var själv ute med kameran och fångade den sista färden på färg-dia.
Här intill ser ni några av de bilder han tog på förmiddagen.
- Folk tyckte att de var synd att spårvägen försvann. De visste hur de gick och kunde tiderna, säger han.
Karl-Gustav Pettersson bodde i Martinssons hörna på Hjalmar Lundbohmsvägen och hade spårvägen som närmaste granne.
Efterhand märkte han inte av skakningarna eller ljuden från vagnarna - utom när det hade snöat.
Pulsade till stationen
- Då körde de med loket som kallades Lump-Lena som var försedd med en snöplog. Det blev som en väckarklocka för mig. Jag visste att det skulle ta längre tid att ta mig till jobbet på lokstallarna de dagarna.
Dit gick inte spårvägen, även om det var på tal en gång i historien. Karl-Gustav Pettersson fick pulsa ned till järnvägsstation där SJ:s personaltransporter avgick.
Spårvägen var framför allt till för LKAB:s arbetare och det var gruvbolaget som ägde både bana och vagnar.
Det var också LKAB som tog beslutet att låta trafiken mellan Luossavaara och vagnhallen övergå i bussar från och med 1958. Thulespåret hade lagts ned redan tre år tidigare.
LKAB:s förre informationsdirektör Raymond Hedman anser att det var ett nödvändigt beslut, trots att han är en inbiten spårvägsentusiast.
- Av nostalgiska skäl kan man tycka att det var tråkigt, men det var mest en företagsekonomisk fråga. Det hade varit tämligen omöjligt att fortsätta med spårvagnarna av flera skäl, säger han.
Raymond Hedman pekar på att biltrafiken växte och att spårvägen upptog en ganska stor del av de smala gatorna.
Samtidigt växte Kiruna med nya stadsdelar och det skulle ha behövts nya linjer om LKAB hade valt att satsa vidare på spårvägen.
Lump-Lena lämnades
- Man tittade på hur man skulle lösa arbetartransporterna till de nya områdena vid Nollan, Lappgatan och Luossavaara. Eftersom turerna var gratis för LKAB:s anställda skulle ingen vara förfördelad, säger han.
Mest transport till minsta investering var att börja köra med dieselbussar. Även trådbussar togs upp som ett förslag, men det förkastades.
Ytterligare en anledning att lägga ned var att tekniken var gammal. Trafiken gick fortfarande på meterspår och den senast levererade nya vagnen var från 1940.
De flesta av vagnarna gick inte att sälja utan brändes upp och skrotades kort efter nedläggningen. En vagn, benämnd M3, samt tidigare nämnda Lump-Lena lämnades åt sitt öde.
Som Djurgårdslinjen
Våren 1980 återupptäckte Raymond Hedman vagnarna vid ett gammalt dynamitmagasin vid foten av Kiirunavaara. Senare återfanns även vagnar som utrangerats på 1930-talet och fungerat som sommarstugor i skogarna kring Kiruna.
Det blev starten för en museispårväg som byggdes på Ön och var i gång mellan 1984-1993.
Tanken var att museispårvägen skulle få en mer central placering framledes, på samma sätt som Djurgårdslinjen i Stockholm. Men det blev ingen stor tillströmning av resande. Och i stället för en flytt blev det en ny nedläggning.
I dag har M3 och Lump-Lena funnit sin plats i det underjordiska museet i Kirunagruvan.

Spårvagnarnas sista färd

KIRUNA. I dag är det 50 år sedan som den sista turen med världens nordligaste spårväg rullade.Kirunaborna skulle länge sakna ljudet av de rangliga gamla vagnarna.- Många tyckte att det var synd att de försvann, säger Karl-Gustav Pettersson, 82.