Sonja Haapala visar en bild på henne när hon var 19 år. Vid den tiden bodde hon i Sverige, i Anttis. Senare kom hon att bo i Riksgränsen under flera år.
Först byts batteriet i hörapparaten ut för att intervjun ska kunna genomföras på ett bra sätt. Det hanterar hon själv. Sedan, med ett litet glas rom bredvid sig, berättar hon om sina uppväxtår i Finland.
– Vi var fattiga. När man var fattig så behandlades man illa i skolan. De rika barnen fick komma in på morgonen i den uppvärmda skolan med vi fick stå utanför och vänta tills skoldagen skulle börja, säger Sonja Haapala.
Hon växte upp i Tortula kommun i finska Tornedalen. Under andra världskriget brann deras hem efter att tyskarna tillämpade "brända jordens taktik" när de drog sig tillbaka. Familjen var fattig, men hade djur på gården, och fick bo i ett uthus tills huset byggts upp igen.
– Då hade jag tagit mig över gränsälven och bodde i Sverige. Jag jobbade som piga i Hakkas när jag träffade Gunnar, min första man. Han var snickare och hjälpte min familj att bygga upp ett nytt hus.
Gunnar Haapala och Sonja bodde i Anttis utanför Pajala. Han jobbade som snickare för SJ och hade även en jägmästarliknande roll i skogen. Gunnars yrke tog senare familjen till Riksgränsen där barnen Kajsa och Roland växte upp. Sonja Haarala arbetade som kokerska på turisthotellet.
– Gunnar blev sjuk i hjärntumör, och gick bort 1956. Jag blev änka när jag var 32 år. Hans arbetskamrat sa åt mig att han åt så mycket huvudvärkstabletter, men han dolde det för mig. När han kom till läkare så var det för sent, säger Sonja.
Hon fortsatte att arbeta på hotellet i Riksgränsen med barnen som åkte "Nordpilen" till skolan i Abisko. Sonja åkte mycket skidor och hade roliga arbetskamrater. För barnen blev skidåkning något naturligt.
– Roland var fem år då någon sa till mig att han åkt upp med linbanan själv. Jag blev förskräckt och stod och tittade upp mot backen. Då kommer han åkande nedför i fina svängar. Barnen kunde det där, säger Sonja.
Sonen Roland Malmborg och hans sambo Kristina Bjur är på besök för att fira 100-åringen.
En sprudlande hundraåring firades stort. Sonja Haapala känner sig ung trots sin respektingivande ålder.
Efter ett par år kom en "snygg" Kirunabo i Sonjas väg. Det skulle bli hennes andra man, Bror Lindfors, som hon senare gifte sig med och familjen flyttade till Kiruna.
Sonen Roland Malmborg är tillsammans med sin sambo Kristina Bjur på besök i Kiruna för att fira Sonja.
– De var friluftsmänniskor och ägnade sig mycket åt jakt och fiske och skaffade en liten stuga vid Rautasälven, säger Roland.
1975, då Sonja var i 50-årsåldern, dog Bror och hon flyttade till en lägenhet som hon sedan bodde i fram till 2021 då flytten till äldreboendet Gläntan gjordes.
– Jag trivs här. Jag brukar hjälpa till i köket när jag ser att flickorna har mycket att göra. Då erbjuder jag mig att diska och skala potatis, säger Sonja.
100 år på dagen och känslorna drev fram både skratt och glädjetårar när vännerna och sonen Roland anslöt till hennes kalas på äldreboendet Gläntan där Sonja Haapala bor sedan 2021.
Mats Taaveniku, kommunalråd i Kiruna dök upp med blommor. Sonja Haapala kollade av med honom om hon får skicka en blink med ögat till honom. Det gick bra och hon fick en blink tillbaka.
Sonja Haapalas vänner i sånggruppen som hon sjungit i kom och sjöng för 100-åringen. De inledde med Tornedalssången.
Tacktalet var fullt av skoj och humor. Samtidigt var Sonja Haapala överväldigad av uppvaktningen från så många.
Svenska kyrkans delegater överlämnade blommor och choklad till en rörd Sonja Haapala.
2011 kom ytterligare ett hårt slag. Dottern Kajsa dog i cancer. Sonja berättar med tårfyllda ögon om det värsta.
– Barn ska inte dö före sina föräldrar. Hon finns ofta i mina drömmar men jag har ju min son kvar och jag hoppas att det blir han som sätter mig i jorden.
Även om stora sorger drabbat henne så har Sonja Haapala haft ett både långt och rikt liv. Hon är övertygad om att det handlar om att vara ute och röra sig. Men även glädje kan spela en stor roll.
– Jag har alltid varit glad. Jag har inga ovänner, aldrig haft. Och sedan har jag rört på mig och jag har älskat att sjunga, säger Sonja Haapala, 100 år.