När Erik Andersson kom till Kiruna järnvägsstation i måndags var tåget inställt och ersatt med buss. Väl i Gällivare bytte vissa av passagerarna buss. Men Erik Andersson skulle enligt Norrtågs personal stanna kvar, eftersom han skulle till Sunderbyn. I närheten av Överkalix kokade bussens motor.
– Chauffören löste det och vi åkte vidare, men så stannade den igen. Jag sade att jag hade en tid att passa. Då fick jag höra att jag skulle ha bytt buss i Gällivare! De beställde en ny buss, som hämtade upp oss efter en timme. Den var liten och saknade bagageutrymme, så alla fick med viss möda klämma sig in i den, berättar han.
Väl framme hann han precis göra sig i ordning inför undersökningen.
Klockan 16.29 skulle tåget gå tillbaka till Kiruna.
– Jag gick till järnvägsstationen före klockan 16 och där läste jag att en ersättningsbuss skulle gå från spår x. Jag såg bara spår ett och två. Då blev jag misstänksam. Det kan ju inte gå en buss på rälsen.
Erik Andersson sprang till sjukhuset och frågade varifrån bussen skulle gå. Där fick han svaret att den går från gatan utanför järnvägsstationen. När han kom tillbaka ropades det ut i högtalarna att bussen skulle gå från ”Stationsplan klockan 16.29”.
– Jag tänkte var finns stationsplan? Men jag vågade inte lämna platsen som jag blivit anvisad av sjukhuset. Inga andra passagerare syntes till och jag blev orolig. Fram till 18.15 stod jag där och inte en enda buss passerade på gatan.
Han ringde landstingets beställningscentral för sjukresor, som lämnade beskedet att ”bussen nog skulle komma”.
– Det som var påfrestande var osäkerheten. Var hamnar jag? Kommer jag iväg? säger Erik Andersson.
Efter ytterligare en halvtimme ringde han beställningscentralen.
– Jag krävde att jag skulle få en taxi till Kiruna och då sade de att de inte bara kunde boka en taxi utan vidare. Då lade jag mig på slänten vid vägen. Det tar på krafterna för en 80-åring.
Än en gång ringde han centralen, som nu gick med på att skicka en taxi.
– Jag kom hem vid 22-tiden. Jag är ju så pass frisk att jag klarade det, men många andra 80-åringar hade råkat värre ut än så. Dagen efter fick jag kramp och en fruktansvärd smärta i benen från knäna och nedåt, förmodligen för att jag stått där i timmar. Nästa gång tar jag med mig tält, stormkök och proviant så att jag klarar mig några dagar.