1973 sitter en 26-årig, arbetslös Ingemar Israelsson i Soppero och funderar över framtiden. Han har just slutat jobbet som borrare i Kirunagruvan.
Samtidigt drar Länsstyrelsen igång en försöksverksamhet med naturbevakning i länet. Ingemar söker jobbet – och får det. Arbetsplatsen blir området runt Kebnekaise där rovdjursstammen ska inventeras och bevakas.
Drygt 40 år senare sitter vi på skotern på väg mot samma område. Det är sol, ett par minusgrader och vindstilla - så har det naturligtvis inte varit på majoriteten av Ingemar Israelssons arbetsdagar. Han berättar om övernattningar i bivack under snöstorm och en Amazon som fick startas genom att elda i en burk under motorn i 40 minusgrader.
På sträckan mellan Nikkaluokta och Tarfaladalen saktar Ingemar Israelsson in flertalet gånger och spanar ut i naturen. Det är något spår som fångat hans uppmärksamhet.
– Det är en yrkesskada, jag spårar hela tiden. Det kan vara ett skoavtryck jag ser, så börjar jag fundera ”jaha, vem kan ha sådana skor?”, säger Ingemar Israelsson.
Sista rovdjursinventeringen gjorde han ifjol, senaste året har tiden gått åt till att se efter Länsstyrelsens 300 broar längs alla vandringsleder i länet.
Just den här dagen är det en bro i Tarfaladalen som ska inspekteras efter att en kraftig lavin tryckt ihop den som ett dragspel.
Rollen som naturbevakare, bosatt i en liten by, har inte alltid varit enkel.
Ingemar berättar en episod som hände för ett tjugotal år sedan när han kom tillbaka hem till Övre Soppero efter en tid ute i fält.
– I affären kom det fram en äldre dam och sa ”Det där ska du inte hålla på med!”, man skulle inte röra i de kära ämnena, säger Ingemar Israelsson och fortsätter.
– Visst har det funnits en hotbild. Det har varit en utmaning att hantera det och samtidigt aldrig backa en millimeter. När man kan lösa en konflikt med ord, då har man lyckats.
När vargar plötsligt dök upp i Vittangi i slutet av 70-talet var det bråda dagar för naturbevakare Israelsson. Han och hans kollegor inventerade skador från vargstammen.
– Startade jag skotern så visste alla om det på väldigt kort tid, man var påpassad. Sen en dag fanns det plötsligt inga vargar kvar…
På den tiden kunde arbetet innebära hela veckor ute i fält. Jobbet var en livsstil som upptog i princip all vaken tid.
– Det var fältarbete gott och väl 95 % av tiden. Ett kort samtal till chefen, sen var det bara åka ut, säger Ingemar Israelsson.
Finns det då någon favoritplats för en man som spenderat större delen av sitt liv utomhus, på olika platser i Norrbottensfjällen? Nja.
– Det finns ju inte ett fjäll jag inte rundat. Men ingen plats är sig lik två gånger, säger Ingemar Israelsson.
Han kommer till slut fram till att meditationsplatserna längs Kungsleden är väldigt fina. Det var nämligen Ingemar Israelsson själv som föreslog platsen för var och en av dem. Men fritiden spenderar han hellre med att tillverka cementplattor i cementgjuteriet han dragit igång hemma i Soppero, än att åka ut i fjällen.
Sista arbetsdagen blir i början av juni, sedan väntar ledighet till oktober innan pensionärslivet tar vid på allvar för 67-åringen.
– Det kommer en måndag då jag inte ska någonstans. Det kan bli tufft att bita i, säger Ingemar Israelsson.
En gissning är att det inte kommer råda någon brist på cementplattor i Soppero-trakten framöver.