Linda Drugge var ett oroligt barn. Tidigt hade hon ångest över världens orättvisor, var onödigt rädd för krig och för död. Det fanns ett stråk av sorg och ledsamhet i henne, trots att uppväxten var trygg med bror och samboende föräldrar i Kiruna. När hon tittar tillbaka som vuxen på barndomen konstaterar hon med ett skratt hon "alltid varit lite konstig".
Känslan av nedstämdhet följde med henne under hela gymnasiet - men tack vare socialt stöd och rutiner gick skolgången bra, trots att vardagen kändes svår och tungrodd. Det var när Linda Drugge tog studenten år 2002 och tog klivet ut i vuxenlivet som oron inom henne blev svårhanterbar. Hon fick svårt att "hålla ihop sig själv", som hon uttrycker det. Linda Drugge skötte jobbet som kassör i en matvarubutik, var sammanboende med den dåvarande pojkvännen, men isolerade sig i övrigt från omvärlden.
- Jag kunde inte förstå varför jag mådde som jag mådde. På ett sätt hade det varit lättare om jag hade kunnat säga att det var på grund av dålig barndom eller så.
Tabletter - utan diskussion
Linda Drugge fick stöd av en kurator via primärvården en tid efter studenten - men det var effektlöst som hon ser det och besöken fasades ut. 2003 skrev en läkare ut anti- depressiva läkemedlet Cipramil till Linda Drugge, utan att ha någon form av återkoppling eller krav på övrig behandling.
- Det var ingen diskussion om vad som var fel med mig. Utan bara ett recept och hejdå. Det är tråkigt att det går till så.
Nu började en ny fas i hennes liv. Linda Drugge reagerade stark på medicineringen, hon blev "känslolös" och gjorde slut med sin pojkvän. Ett intensivt liv med festande och aktiviteter och mycket stress följde. Hon trampade en hel del människor på tårna - eftersom hon inte hade tillgång till sin empati. Linda Drugge levde på toppen och var till det närmaste "hög" på tabletterna - det är så hon beskriver det idag.
Fick ett sammanbrott
Efter ett år slutade hon med medicineringen och började efter ett års utbildning att arbeta inom gruvnäringen i Kiruna. Året var 2006. Linda Drugge arbetade skiftgång med både nätter, helger och tidiga morgnar, samt under jord. Hennes hälsa tog stryk, hon fick magproblem och yrsel. Konstant trötthet. Linda Drugges tankeverksamhet speedades också på- hon kände sig hypokondrisk och satt och googlade symtom på datorn. Det slutade med en sjukskrivning och sjukdom både kroppsligt samt psykiskt. Linda Drugge brottades med ångest och känslor av att vara värdelös. En natt sov hon på Gällivares akuta psykmottagning efter ett sammanbrott. Att hon tappade fotfästet blev dock en väg att äntligen få den hjälp av sjukvården som Linda Drugge ropat efter i flera års tid. Efter en utredning via Gällivare psykiatri och öppenvårdsbehandling samt medicinering började Linda Drugge återfå hoppet om ett välfungerade liv.
- Jag började känna att jag hade ett värde som människa, fast jag mådde skit. Jag fick vara med ändå. Jag fick träffa andra människor som också mådde dåligt och var konstiga, men jättefina personer ändå.
"Jag använder förståndet"
Idag arbetar hon som vaktmästare vid Jukkasjärvi församling efter ett år i Nya Zeeland. Jobbet är underbart, säger hon. Linda Drugge får vara utomhus, arbeta fysiskt, ha kontakt med människor och har fasta rutiner i sitt liv. Hon mår bra idag, men är under utredning igen för en eventuell diagnos. En teori är att hon har biopolär sjukdom.
Hon äter ingen medicin, utan fokuserar på att träna, umgås med människor, yoga och sova.
- När jag har dåliga dagar behöver jag ofta bara titta tillbaka några dagar och se att jag slarvat med sömn eller maten, eller inte motionerat.
Linda Drugge har fortfarande ett svajigt och svängigt humör, men säger "det måste man väl få ha? Alla kan väl inte vara helt i mitten?".
- Jag har fortfarande starka känslor, men nu låter jag dem inte ta över. Jag använder förståndet.
Linda Drugge konstaterar att hon älskar sin hjärna som producerar så mycket tankar, dock ibland depressiva sådana.
På grund av att hon har lätt för att fara iväg i tankarna och i fantasin, har hon behövt jobba mycket för att stanna upp och vara i nuet. Att vara med djur är ett sätt för henne att jorda. Kroppsarbete ett annat.
Den långa resan går vidare
Linda Drugge tackar också yogan för mycket - när hon började med yogan 2008 började insikten sakta komma att hon hade valmöjligheter "kan kunde leva istället för att bara överleva", som hon uttrycker det.
Hon började också acceptera sin personlighet- och inse att ingen annan än hon själv kan ta ansvar för livet. Det finns ingen räddare, utan individen måste "rädda" sig själv.
Hennes resa genom den psykiska hälsan är inte över, kanske aldrig kommer att bli helt slutförd.
- Men jag mår bra idag och har gjort en lång resa. Det krävs att jag är medveten för att hålla ihop mig själv och jag ser faktiskt ljust på framtiden.