Sedan mitten på mars har länets ripor varit fredade från jägare och hundar, men i och med torsdagens ripjaktspremiär är det slut med den saken. Även om Sofie Gidlund är taggad är nog hennes irländska setter Penny allra gladast över att få komma ut och jaga igen. Hon har nämligen sin första valpkull hemma och de senaste veckorna har hon förstås haft fullt upp med småttingarna.
I vanliga fall flyger Sofie Gidlund och Penny till fjälls vid premiärjakten och är ute och jagar i flera dagar. Men med valparna går inte det. Då blir det lagom med en lite kortare sväng vid Rensjön, tre mil norr om Kiruna. Penny är heller inte i toppform så Sofie Gidlund har med Ferry, föräldrarnas unga engelska setter.
– Jag vill inte köra slut på Penny. Nu kan hon vila när Ferry är ute, förklarar Sofie Gidlund.
Hon har ett par områden som hon brukar jaga på tidigt varje höst för att se om det finns fågel eller inte, och det här är ett sådant område. Här finns flera olika biotoper: Torrbacke med skog, myrar, bäcksnår och bergskanter - det vill säga olika miljöer som ripor trivs i.
– Det brukar finnas fågel här, men nu har man ju hört att det ska vara dåligt med fågel i år, så vi får väl se, säger hon.
Med halsbanden på och GPS:en igång börjar jakten. Penny är pigg och söker än åt höger, än åt vänster. Sofie Gidlund tittar inte på GPS:en särskilt ofta, Penny kommer förbi och visar sig titt som tätt. De har jagat ihop i tre år och Penny är redan en dubbel champion, det vill säga både meriterad som utställningshund och jakthund. Hon är lydig och hund och matte litar på varandra.
– Hon vet att det är för mig hon ska jaga så hon håller koll på mig hela tiden. Och även om hon försvinner från GPS:en, det händer att kontakten bryts ibland, vill jag inte vissla in henne för tidigt. Hon kan ju ha fått vittring, förklarar Sofie Gidlund.
För hennes del är det bästa med att jaga ripa att hon får jaga med Penny. Hon jagar bara ripa och aldrig utan hund.
– Det bästa är att man får se resultatet av all träning, för man lägger ner så mycket arbete. Jag är inte ute efter att bara fälla fågel och gör jag det är det bästa att det är en belöning för Penny. Sedan är det såklart roligt att fälla fågel, med det är inte det viktigaste.
När vi kommit igenom ett parti med mycket skog är det dags för paus. De fyrbenta får mat och vatten innan vi med två ben dricker kaffe. Vädret blir bara bättre och bättre. Morgonens regnmoln torkar upp och på eftermiddagen släpper de till och med fram solen.
– Det bästa med höstjakten är att man kan få många fina dagar, säger Sofie Gidlund, som i och för sig tycker att jakten under varje årstid har sin egen tjusning.
När vi vänder tillbaka råkar Ferry stöta - det vill säga oavsiktligt skrämma iväg - en ripa som snabbt sticker iväg. Mer fågel än så ser vi inte.
Nicklas Tuorda, jakthandläggare vid länsstyrelsen, bekräftar att det här är ett dåligt ripår, sämre än förra året.
– Generellt sett ser det dåligt ut och det är samma sak i Nordnorge och Nordfinland. Det beror på att det finns ont om smågnagare och då tar rovdjuren ripor.
Tillgången till ripa går i cykler. Exakt när riporna blir fler igen går inte att säga.
– Man vet ju inte säkert, men man får väl gissa att det tar en fem år innan det vänder uppåt igen, säger Nicklas Tuorda.
Väl tillbaka vid bilarna sammanfattar Sofie Gidlund premiärjakten.
– Det har varit en jättebra dag med väldigt bra väder. Jag är nöjd med hundarna, de har verkligen gjort sitt jobb och sökt fågel. Sedan är det ju synd att vi bara såg en ripa, men det kan man ju inte lasta hundarna för. Finns det inte fågel som finns det inte, säger hon.