Jag minns fantastiska konsertögonblick med ett The Hellacopters i högform på Kirunafestivalens stora scen, när Nicke Andersson och "Strängen" poserade med ryggarna mot varandra som de gitarrhjältar de faktiskt var och alla tusentals i publiken röjde som om det inte fanns någon morgondag.
Det känns länge sedan nu.
Som sista akt på festivalens smygstartande torsdagkväll lockar inte Nicke Anderssons nya combo lika mycket folk, långt därifrån.
De gamla Hellacopters-fansen har måhända svikit honom, muttrat om att musiken blev för soft, för clean, för poppig, whatever.
Men Nicke Andersson struntar högaktningsfullt i det.
I stället går han ut på scenen och avfyrar en blixtrande rifforama-fest med Imperial State Electric.
Och som hyllning till 60- och 70-talets röjigaste rocklåtar är det klanderfritt, låt vara lite poänglöst.
Bandet är supertajt, kombinerar punkrockig frenesi med stämsång och ett sväng som Hellacopters aldrig var i närheten av.
De spelar det mesta från vårens skivdebut, övertygar i Alive och en suverän I got all day long när Andersson skjuter iväg små solon, coolare än någonsin.
Men bortsett från diehard-fansen närmast scenen förblir en stor del av medelålderspubliken avvaktande, kanske för att kalla vindar viner över torget och inget egentligen är nytt under solen. Varenda riff återanvänds från ännu en rock'n'roll-klassiker från förr.
Att Nicke Andersson sen förärar Kiruna den stenhårda covern på Sam Cookes soullåt That's where it's at är fint men det känns inte som att det verkligen är här det händer i kväll.
Synd, eftersom Imperial State Electric hör till de bästa retrorockare världen kan beskåda just nu.
Och personligen saknade jag inte The Hellacopters en enda sekund.