Idag är det en behaglig dag. Trots en bitande vind på kalfjället så skiner solen och det är riktigt vårvarmt nedåt skogslandet. Det är skärtorsdag och Helena Partapuoli jobbar som vanligt. Hennes arbete styrs inte av kollektivavtal eller röda dagar. Hon är renskötare till yrket.
– Ingen dag är fredad. Man är alltid renskötare. I fjol hade jag ingen ledighet. Jag var iväg på resor över någon helg vid ett par tillfällen men i övrigt jobbade jag alla andra dagar. Det är så det är att vara renskötare. Julafton som påskafton jobbar man.
Helena Partapuoli och hennes familj är renägare och ingår i Laevas sameby. Renarna rör sig över året, från området runt Masugnsbyn-Saittarova, till Norge. En sträcka på 50 mil fågelvägen. Och för renskötaren är det där renarna är som är arbetsplatsen. Man jobbar över hela området.
– Vi jobbar där renarna är. På sommaren har vi dem i högfjällsområdet och på vintrarna brukar de vara nere i skogslandet. I sommarlandet är det bättre bete och därför valde vi att släppa renarna till fjälls i år istället. De i siidat (en grupp personer som sköter sina renar tillsammans), som inte släppt renarna stödutfodrar renarna, berättar hon.
Just idag är det en lättare arbetsdag. Vi tar skotrarna en dryg halvmil upp på fjället för att stödutfordra en liten hjord som håller sig här. Den resterande delen av hjorden är långt borta. Mot norska gränsen. De kräver också sin bevakning. Man får turas om i familjen och samebyn att se efter sina renar.
Jobbet som renskötare är slitsamt. Med tunga lyft, maskiner som kör fast och hantering av tunga ren-kroppar. För Helena Partapuoli är det märkbart. Hon är inte ens 30 år fyllda, men hennes knän har givit vika.
– Jag kallar mig egentligen för "sjukskriven" nu. Jag har belastat mina knän felaktigt i många år och nu har jag stora problem. Jag lider dessutom av en depression som kommer och går vilket gör det svårt för mig. Men jag älskar det jag gör, säger hon.
När renskötaren i sitt jobb drabbas av sjukdom, som Helena Partapuoli, så gäller inte det samhällsskydd som största delen av den arbetsföra befolkningen kan ta del av. Är man sjuk så gäller det att ha privata försäkringar. Det finns inget fackförbund som strider för kollektivavtal och hela tiden är arbetsförhållandena osäkra och riskfyllda. Allt står och faller med ren-antalet i slutändan. Hur mycket kött du kan sälja. Det går inte att slakta efter ekonomiska behov utan man måste se till att renhjorden är livskraftig. En renskötare kan inte kalkylera framåt. När vintrarna passerat och renarna samlas ihop igen - då först vet man hur årsutfallet blev. Om man tjänat något eller förlorat i inkomst.
– Det är alltid osäkert. Vi hjälps åt i familjen. Renskötseln är ett familjeföretag och nu när jag varit dålig då har jag inte delat arbetet på samma sätt med min pappa som vanligt. De två tidigare vintrarna så är det jag som varit mycket mer i skogen eftersom pappa haft både hjärtproblem och höftproblem och då har jag backat upp honom.
– Många renskötare tvingas ta flera andra jobb för att klara ekonomin. Gruvan är ett alternativ här i Kirunaområdet. Men jag vägrar. Jag känner att jag inte kan göra det. Gruvverksamheten är ett direkt hot mot oss renägare. De bidrar till en krympande rennäring. De tränger undan oss från våra traditionella marker. Bara på vårt område, Laevas, har vi två stora gruvor, säger hon.
Helena Partapuoli valde att bli renskötare när hon gick i gymnasiet. Därmed tillhör hon minoriteter i flera avseenden.
– Jag är same, kvinna och renskötare. Alla är marginaliserade grupper i samhället. Det gör att jag inte mår så bra alla gånger. Jag vill inte läsa sociala medier längre. Det är hotfullt och jag mår inte bra av det. De senaste årens hat och populism som sprids när det gäller skoterkörning i fjällen är ett exempel. Grupper ställs mot varandra. Förut var jag politiskt engagerad i kommunen. Jag fanns i kommunledningen. Men jag känner att den populism som sprids är fruktansvärd. Att skoterförbuden blir så laddade och att kirunabornas fritidsintressen ställs mot vårt levebröd. Det är hemskt. Det är verkligen strukturell rasism. Jag klarar inte av att jobba politiskt längre, säger Helena Partapuoli.
Renskötarna är en yrkesgrupp som ligger väldigt högt i statistiken för psykisk ohälsa. Dessutom är många drabbade av fysiska besvär på grund av slitsamma arbetsmoment. Det är inte ovanligt att renskötare dör i fält. Renskötarna får ofta kämpa för sin rätt till yrket. Många betraktar renskötarjobbet som en icke-yrkesgrupp, en fritidssysselsättning. Faktum är att rennäringen generar stora pengar till lokalsamhället varje år. Även till staten. Enligt en konsultrapport framtagen 2014, på uppdrag av bland annat Länsstyrelsen i Norrbotten, är den totala skatteintäkten för stat, kommun och landsting från rennäringen i Sverige, ca 1 miljard kronor per år. Rennäringen står för 7 200 årsarbeten. Bidragen till rennäringen från staten uppgår till 185 miljoner kronor per år, visar rapporten.
Men det är ett tungt arbete för det enskilda renägarföretaget att få ekonomin att gå ihop.
– Det är ett tungt jobb. Vi mår inte bra som yrkesgrupp sett. Det handlar om den ekonomiska osäkerheten och hoten från omvärlden. Allt hat mot oss. Vår kärlek till djuren som trängs undan. Och vi har en stor arbetsbelastning året runt. Dessutom finns det hela tiden en misstänksamhet mot oss. Man kontrollflyger våra marker och vår kunskap och information tas inte på allvar. Det är tufft att vara renägare och renskötare. Ett hårt klimat, säger Helena Partapuoli.
Skulle du kunna tänka dig att jobba med något annat?
– Nej. Min kärlek till renarna är för stark. Jag tror att det är samma för en lantbrukare eller andra yrkesgrupper som hyser kärlek till något speciellt. Jag älskar djur. Alla djur. Jag vet att vi ofta anklagas för att hata rovdjur, att vi är rovdjurshatare. Men så är det inte för mig. Jag tror att alla djur måste få finnas och har sin uppgift. Jag hatar inte djuren - jag hatar rovdjurspolitiken. Den skapar obalans i naturen och det är ett jätteproblem för oss.
Men är det värt det? Din kropp är i dåligt skick och du mår dåligt och ekonomin är instabil?
– Det är den stora kärleken till de här djuren som driver mig. Jag vill inte göra något annat, säger Helena Partapuoli.