1972, Jokkfall, Överkalix. Sven-Erik Ekman är 19 år och står, som så många andra i det här området i den här tiden, inför ett val.
Antingen hoppar han på tåget från arbetslösheten, söderut. Eller så följer han med kompisen som snart ska börja arbeta i Kirunas gruva.
Han väljer det senare, fast beslutad om att inte bli särskilt långvarig i LKAB:s tjänst.
– Jag hade den inställningen, ”aldrig att jag blir kvar”. Men samtidigt var det helt säkert att jag inte ville åka söderut, säger Sven-Erik Ekman.
Under 80-talet hade LKAB sin kanske värsta kris någonsin. Personalstyrkan halverades och Kiruna förlorade nästan en hel ungdomsgeneration. Många LKAB-anställda fick välja – antingen sluta eller börja arbeta åt ett annat bolag i den nyöppnade koppargruvan Viscaria.
Sven-Erik Ekman gick över och arbetade som borrare i Viscaria fram till nedläggningen 1996, och sedan följde några år med arbete åt entreprenörer i Kirunavaara-gruvan.
Nu funderar han kring vad som hände med de tio år som gått sedan han åter blev LKAB-anställd.
– De sista tio nu har gått otroligt fort, alldeles för snabbt egentligen, säger Sven-Erik Ekman.
Som laddare är det Sven-Erik som ser till att borrarnas hål fylls med sprängmedel, eller kräm som gruvisarna kallar det, och apteras. Det är också hans (eller någon kollegas) knapptryck i slutet på skiftet som gör att Kiruna skakar varje natt kring 01:30.
Sven-Erik jobbar K3-skift, vilket innebär att veckorna går enligt fasta rutiner. Ena veckan eftermiddagsskift, sedan förmiddag. Sedan ledigvecka.
När NSD möter upp Sven-Erik Ekman vid manskapshus D för att följa med på ett eftermiddagsskift är det snö i luften, trots att månaden är juni.
– Det gör inget, i gruvan är det ändå alltid samma väder, säger Sven-Erik.
Väl nere i ”kuren” på nivå 740 väntar planering inför kvällens skift. En kopp kaffe, och mat för de hungriga, hinns också med.
En efter en droppar de in, Sven-Eriks kollegor i laddar-gänget.
På väggen hänger ett gammalt porträtt. Om det är Darwin, Lenin eller Karl Marx står inte helt klart, men efter lite dividerande visar det sig att det är Marx. På bordet mitt emot ligger tidningen ”SprängNytt”.
Den här måndagskvällen, Sven-Eriks första pass på eftermiddagsveckan, är det till att börja med två tunnelsalvor som ska laddas på nivå 1079.
De arbetar alltid två och två. Kollegan kör lastbilen, av Sven-Erik Ekman kallad ”pärlan”, medan Sven-Erik själv tar en mindre pick-up ut till platsen. Medan den yngre kollegan kopplar strömmen till lastbilen väntar vi i pickupen. Orten som ska drivas är mörk, fuktig och ventilationen dånar.
Sven-Erik berättar om en ganska kraftig sättning nyligen, som kändes uppe i samhället.
– Vi var inte långt härifrån och märkte ingenting överhuvudtaget. När vi kom tillbaka fick vi höra att hela kuren hade hoppat till, det märks inte här nere, konstigt nog, säger Sven-Erik Ekman.
Något som däremot kan märkas, är när berget är dåligt.
– Det kan börja knastra, och då måste man fort därifrån. En del säger att det är bra när det knastrar – det betyder att berget lever, att inte allt kommer på en gång, säger Sven-Erik Ekman.
När lastbilen är på plats och själva laddningen ska sättas igång går det fort. Det märks att Sven-Erik måste ha gjort just det här tusentals gånger. Med en slang från bilen trycker han in eltändarna i hålen som borrarna förberett. När han drar ur slangen ur hålet fylls det av emulsion. Efter en halvtimme eller så hänger tiotals trådar ut genom bergväggen i en enda röra, tills Sven-Erik och kollegan knutit ihop dem till en.
Några timmar senare smäller det – och orten är driven några meter längre in i berget.
En annan dag träffar jag Sven-Erik Ekman tillsammans med frun Barbro Ekman hemma i villan på Lombolo. Barbro berättar om hur orolig hon varit när något hänt i gruvan samtidigt som Sven-Erik varit på jobbet. Och visst har han råkat ut för ett par olyckor med sjukskrivning som följd, även om han själv inte vill framhäva det.
Själv menar Sven-Erik att riskerna hör till jobbet. Han är medveten om dem och hade inte velat göra något annat.
– Jag är lite sådan att sätter du mig på en plats att göra något så stannar jag tills jag blir flyttad på. Jag trivs väldigt bra, säger Sven-Erik Ekman.
Den sista september jobbar han sista passet, sen får ungdomarna ta över.
Hur det känns? Skönt – men vemodigt.
– Jag känner ju så mycket folk här nere, det är en väldigt fin gemenskap. Det kommer jag att sakna, säger Sven-Erik Ekman.
Vad kommer du göra de första dagarna som pensionär?
– Det blir nog ungefär som vanligt. Jag åker väl till stugan i Kurravaara först för att ”rehabba” lite. Visst blir det väl en omställning, men det är bara att acceptera. Slut är slut, säger Sven-Erik Ekman.