Kiruna har varit hemstad för Elsa Maj Furberg i sextio år.1959 flyttade familjen till Kiruna där maken redan jobbade. För Elsa Maj var det ett tufft beslut att flytta norrut. Framförallt för att föräldrarna utanför Skellefteå inte riktigt ville släppa iväg henne.
– Min pappa var inte nöjd med att jag skulle flytta. Jag lovade att jag skulle komma till dem så fort de behövde mig. Och så blev det, berättar 96-åringen.
Men det fanns också motstånd internt. Framförallt ett av de två barnen var mot en flytt så långt bort.
Trots motståndet så gick flytten till Kiruna där maken fått jobb. Allt blev bra. Familjen har trivts. Det som var tänkt att bli tre-fyra år i Kiruna, har nu blivit sextio år.
– Jag har trivts här. Vi köpte en stuga i Kurravaara året efter att vi flyttat hit och där har jag varit väldigt mycket. Det är som en annan luft där. Där kan jag odla, säger Elsa Maj Furberg.
Maken kom att bli egenföretagare med mekanisk verkstad och Elsa Maj jobbade under många år på Malmfältens folkhögskola.
Vi hämtar henne för en tur till några platser i Kiruna. Första stoppet är på Föraregatan där familjen bodde i många år.
– Två av mina väninnor som bor här förbereder sig för att de måste flytta. Det är inte roligt när man är äldre. För att inte tala om att hyrorna är så höga, säger Elsa Maj, som själv kommer att få bo kvar i sin lägenhet som hon och maken flyttade till 1991.
Under sextio år händer normalt sett mycket på en ort. I en gruvstad som Kiruna händer ännu mer. Och idag, under pågående stadsflytt, med markarbeten och upp- och omgrävda vägar, känner Elsa Maj Furberg av att orten har ändrats.
– Det är inte lika trevligt i staden längre.Jag tycker att det är svårt att ta sig fram numer efter vägarna. Allt byggs om. Samtidigt försvinner affärer som funnits tidigare, säger hon.
Elsa Maj Furberg lever ett mycket aktivt liv. Hon är engagerad i en kör sedan länge, har varit studiecirkelledare, och hon kör fortfarande bil.
Under sextio års tid i Kiruna har hon sett två stadscentrum ta form. Det nuvarande centrumet, som successivt töms samt det nya som tar form i dalen nedanför. När Scandic Ferrum byggdes,1969, förändrades stadsbilden.
– Då kom turisterna hit. Det var så många nya ansikten som man såg. Det var många internationella gäster, säger hon.
Trots att hon det gått en tid sedan nya stadshuset Kristallen invigdes så har Elsa Maj Furberg inte varit dit. Hon har många fina minnen från det gamla stadshuset och när vi gör entré i det nya konstaterar hon omgående att det är skillnad.
– Jag är inte riktigt nöjd. Det känns mörkt och opersonligt, säger hon.
Hon konstaterar dock nöjt att handtagen på husets utsida, som snidats av Esaias Poggats, är medtagna från det gamla huset.
– Det är fint att se att de tagit tillvara på dem i allafall, säger hon.