Sent i livet bytte yrkesmilitären Oskar Skoglind bana. Han lämnade Lapplands jägarregemente precis innan han skulle fylla 45 år och påbörjade sina universitetsstudier i Uppsala.
– Jag hade haft en tanke på att studera. Jag gjorde slag i saken innan jag fyllde 45 år. Det var sista chansen att kunna få CSN-lån, säger Oskar Skoglind.
Efter att ha börjat studera juridik fick han snabbt upp intresset för teologi och kom att glida över till teologiska studier. Den tidigare kaptenen blev nu präst. Under många år var han präst i Vittangi och avslutade sin karriär i rollen som kyrkoherde i Kiruna. Men det var på papperet. I vekligheten så skrev han på för ännu en utlandstjänstgöring.
– Efter att tidigare ha varit ut som fältpräst i Afghanistan så blev det Mali den här gången. Jag hade möjlighet att åka, och åkte, säger den numer pensionerade prästen.
Oskar Skoglind kom att kombinera sina två yrkeskarriärer. På plats i Afghanistan var han fältpräst.
Till Afghanistan åkte han 2011. Ett Afghanistan därstarka motsättningar gav sig uttryck i många angrepp, folkgrupper emellan. En "kokande kittel" i ordets rätta bemärkelse. Inte heller FN:s fredsbevarande styrkor var fredade. I den ingick fältprästen, Oskar Skoglind.
– Varje dag när mannarna skulle iväg så visste det att det kan hända någonting. Vilket det också gjorde. Man levde hela tiden med under press.
Ingen av svenskarna dödades men den svenska truppen drabbades av olika grader av skador under eldöverfall under uppdragen. Ibland befann sig Skoglind också ute med patrullerna från Sverige.
– Jag brukade också åka iväg med patrullerna och vara borta flera dagar på deras uppdrag. Då det hände svåra saker, och det gjorde det, så var jag väldigt nära det som hände, säger han.
– Låt säga att någon blivit skadad under ett eldöverfall mot våran trupp. Känslorna från kamraternas sida kommer efteråt. Det kan handla om att man efteråt tänker: Jag gjorde ju ingenting. Jag kunde inte hjälpa honom. Det är en känsla av misslyckande. Då kan jag bara förklara att personen inte kunde ha gjort annorlunda. Sådana saker fick jag hantera i min roll, säger Oskar Skoglind.
Redan innan han åkte ner till Afghanistan så hade han fått frågan från Försvarsmakten vid flera tidigare tillfällen, men Oskar Skoglind valde att prioritera sitt församlingsarbete hemma. Att ha en fältpräst med yrkeserfarenhet som befäl i Försvaret och präst är eftertraktat naturligtvis. I sin roll som fältpräst insåg han värdet av det.
– Eftersom jag har varit militär i mitt liv så har jag lättare att komma till problemets kärna när vi har samtal. Jag vet precis vad personen pratar om. Jag vet vad det handlar om. Jag känner till omständigheterna så jag behöver inga förklaringar runtomkring. Det är lättare att börja prata då, säger Oskar Skoglind.
När han återvände till Kiruna efter ett halvårs utlandstjänstgöring i Afghanistan och Mazar-e Sharif, så ombads han flera gånger att åka ner igen. Han kunde av olika skäl inte åka ner och tvingades avböja. Men ibland åkte han iväg på kortare uppdrag, som vikarierande fältpräst.
I november 2015 åkte så var det dags för en annan världsdel och nya uppgifter i fält. Då var destinationen Mali, en stridshärd i Östafrika. Trots att Skoglind egentligen skulle pensionera sig under tjänstgöringsperioden i Mali så åkte han dit ändå.
– I Mali hade den svenska truppen ett helt annat uppdrag. Där fungerar svenskarna som ett underrättelseförband. Det innebär att man inte är lika utsatt som trupp, som man var i Afghanistan. Det blev ett helt annat uppdrag för mig som präst. Visst har det varit incidenter men i Mali var det hyfsat lugnt för svensk del. Även om ett 100-tal FN-soldater med andra nationaliteter fått sätta livet till där hittills, säger Skoglind.
Som själavårdare ser han att krissituationer inte är annorlunda för människor i Vittangi jämfört med Afghanistan eller Mali. Människor i kris berörs oavsett var man finns och oavsett yttre omständigheter.
– Det är samma sak. Det är ju en kris oavsett var den händer. Uppgiften för själavårdaren blir densamma, säger Oskar Skoglind.