Ormen i paradiset - lär av misslyckandet

Ormen långe i Svappavaara kommer snart bara att vara hälften så lång. Nu töms lägenheterna i den östra delen av byggnaden på vitvaror och annan inredning inför vårens stora rivningsarbeten.
Det är då som grävskopor och bulldozers ska slå sönder och halvera byggnadskomplexet.
Men så har även Svappavaaras befolkning mer än halverats sedan tiden då gruvbrytningen i Leveäniemigruvan var i gång. De tömda lägenheterna har lämnats åt sitt öde och är numera angripna av fukt och mögel och är bortom all räddning.

Trots detta råder delade meningar om rivningen. Det berättar Lena Stålnacke Pesonen som arbetar i köket i skolan som är närmaste granne till Ormen.
- Jag har pratat med många äldre som vill ha kvar hela byggnaden som ett sorts monument. Själv vill jag ha bort den. Allt är förstört och man kommer aldrig att kunna återställa lägenheterna, säger hon.
Fanny Lundhamn, 81, har bott i samma lägenhet i Ormen sedan invigningen 1965 och har trivts hela tiden. Nu funderar hon på hur det ska se ut när bara halva huset är kvar.
- Men man känner ju mögellukten när vinden ligger på från öster. Tänk om de ändå hade lämnat lite värme på. Nu är det ju många som söker lägenhet här, säger hon.

Oavsett vad man tycker om Ormen långe är rivningen det slutgiltiga beviset på att planeringen av Svappavaara på 1960-talet var ett stort misslyckande.
Det finns all anledning att ta lärdom av detta monumentala fiasko när nya gruvsamhällen kan komma att skapas i trakterna kring Pajala. Gör för allt i världen inte som i Svappavaara.
Detta är historien. Under de första åren av 1960-talet fanns det en stor efterfrågan på råvaror och LKAB började intressera sig för den kända järnmalmsfyndigheten i Leveäniemi utanför Svappavaara.
Stora mängder arbetskraft skulle söka sig till byn där gruvdriften hade varit vilande i 300 år. Svappavaara skulle förvandlas från brokig jordbruksby till ett välordnat gruvsamhälle, Kiruna stad och gruvbolaget skulle planera allt i detalj och bygga rubbet genom en gemensam stiftelse, Svappavaarahus.
Uppdraget att skissa på "Den arktiska idealstaden" gick till den brittisk-svenske arkitekten Ralph Erskine som redan var känd för hypermodernistiska skapelser som köpcentrat "Shopping" i Luleå samt kvarteret Ortdrivaren med höghusen "Snusdosan" och "Spottkoppen" i Kiruna.
Planen för Svappavaara var om möjligt ännu mer utmanande, men hade tydliga konstnärliga kvalitéer, enligt den tidens stadsplanerare.
Tanken var att Ormen långe skulle fungera som en bostadsmur mot de isande polarvindarna. Från bostäderna skulle man sedan nå ett centrum med affärer, bibliotek, biograf, vårdcentral och skola via långa inomhusgångar.
Men Ormen långe var den enda del av Erskines plan som kom att förverkligas. Rationaliseringarna inom gruvbrytningen gjorde att det inte behövdes så mycket folk i gruvan som man hade trott och befolkningen stannade på drygt ettusen personer. Kiruna stad ställde sig på bromsen.

Erskine var själv engagerad i projektet och blev besviken över resultatet. Han hade hoppats på att pionjärandan fortfarande levde i Kiruna, men han möttes av ett "Vi är nog ganska konservativa häroppe" av kommunalrådet Ragnar Malmström.
På det sättet kom Svappavaaraborna inte bara att berövas på sin idelastad, utan också på det mesta av samhällsservicen och nästan allt kulturutbud.
Nu stod man med en halvfärdig vision och ett ensamt utomjordiskt monster som hade slagit ned mitt i byn. Och när gruvbrytningen upphörde 1983 stod monstret kvar med en stadigt minskande skara hyresgäster.
Svappavaaraborna var på sitt sätt utsatta för ett socialt experiment och många kände sig exploaterade. Det var förmodligen ingen tillfällighet att det var just här som gruvstrejken briserade den 9 december 1969.
Svappavaarabon Bror Stålnacke var ledamot i ägodelningsrätten, motsvarigheten till dagens fastighetsdomstol, i samband med gruvstarten. Han minns att han tidigt slog larm om att något höll på att gå snett.

- Jag påtalade att det måste ha blivit något fel i Kiruna stads beslutsordning. Man borde ha låtit folk bygga mer själva och fått den struktur som man har i grannbyarna Skaulo och Puoltikasvaara. Här stoppade man allt privat bostadsbyggande för att fylla villorna och Ormen långe där hyrorna var lika höga som i Stockholms city, säger han.
Så, vad skulle man ha gjort i stället? Ja, kanske borde man ha tagit in i beräkningen att små gruvor är känsliga för konjunktursvängningar och att samhällen som är beroende av en näring bör vara anpassade för befolkningsförändringar.
- Man bygger hus som går att flytta och när man lägger ned och lämnar en plats tar man med sig det man har byggt, säger Bror Stålnacke.

Det vill säga, man måste tänka bortom gruvepoken och inte bygga fast sig i monument. Om man drar upp stora planer, fullfölj eller lägg ned helt och hållet. Gruvbolaget och kommunen måste spela tillsammans, även när det sluttar utför. Hördes det ända till Kaunisvaara?
För Svappavaara del slutar inte historien här. Nu kommer gruvbrytningen sannolikt att starta i Gruvberget i Svappavaara under 2010 om än i ganska liten skala. I framtiden kanske även Leveäniemi kan komma på fråga.
Kirunabostäder har inga planer på att bygga nytt i Svappavaara, samtidigt som kommunen har sålt hela det förfallna området Solbacken med hundra lägenheter till en privatperson för 50 kronor.
Bror Stålnacke förutspår att bostadsexpansionen kommer att ske i byarna på Gällivaresidan och att Kiruna kommun kommer att gå miste om skatteintäkterna.

Besvikelsen på Kiruna kommun går inte att ta miste på bland Svappavaaraborna. Nu när både skolan och simhallen är ifrågasatt har decennier av tillbakahållen och uppdämd kamplust vaknat till liv.
Vi borde ha lärt oss att en liten gnista i Svappavaara kan sätta vad som helst i brand.