Anneli Iivari som varit rullstolsbunden i 15-talet år, har vant sig att inte kunna ta sig fram på egen hand i Kiruna. Staden som nu lagts ner har inneburit hinder för rullstolsbundna.
– Det har varit ett fåtal affärer som jag kunnat ta mig till. Dessutom har det varit så sluttande i gamla centrum. Jag har behövt hjälp. Men det har jag fått acceptera, säger Anneli Iivari.
Hon lider av MS, multipel skleros, som hon levt med i 26 år. När planerna på nya centrum presenterades för flera år sedan så deltog Anneli i informationsmöten som hölls för allmänheten och då ställde hon frågor utifrån sitt rörelsehinder.
– Jag ställde frågor om tillgängligheten. Svaret var att det skulle bli fint. Att det inte skulle finnas hinder, inga trottoarkanter och det ska vara plant ute och inne.
Sedan den har dagen har hon utgått från att hon, när nya centrum står klart, inte behöver ta hjälp av vänner för att kunna "strosa" i affärer och ta sig runt som gående kan.
– Jag såg verkligen emot det. Nu skulle jag kunna åka ensam fast jag sitter i rullstol. Jag trodde att det skulle vara plant och fint så jag orkar rulla fram.
Hon har till och med drömt om att kanske få en lägenhet ovanför något av galleriorna, med hissmöjlighet ner till centrum. För henne en dröm.
– Att bo här och ta hissen ner och träffa någon bekant, titta på folk och sådant som jag skulle tycka om att göra.
Men den 27 september kom hennes planer att grusas rejält. Då kunde hon, tillsammans med tre vänner, besöka Kiruna C för första gången. Hon var dock förvarnad om att hon nog behövde ha med sig någon.
– De sa att jag nog inte kunde åka själv. Att de hade sett att det inte riktigt var handikappanpassat. Men vi for hit och så besviken jag blev. Direkt såg jag att det inte var som jag väntat mig.
Hon kommer inte in i galleriorna med sin rullstol. Det första hindret är i en av dem, en väldigt fastsugande matta där hennes rullstolshjul sugs fast och hon tappar fart. När hon tagit sig förbi det så väntar en lång, kraftsugande lutning i golvet som hon inte orkar manövrera stolen uppför.
– Jag måste alltid ha någon med mig. Först kom besvikelsen, hur kan man göra såhär? Man blir ledsen och sedan har jag blivit arg. Sedan kommer frustrationen. Jag grubblar på det här på nätterna. De har lovat tillgänglighet och så ser det ut så här. Jag känner mig portad, inte välkommen, förbjuden att komma hit.