Fem dagar har hunnit passera sedan 21-åriga Julia Markström avled efter att den gallerdurk hon stod på gav vika. Jag väntar på LKAB:s vd Jan Moström utanför industrivakten i Svappavaara. En ovanlig tystnad vilar över industriområdet då både anrikningsverket och kulsinterverket står stilla. En mörkblå bil kör in på parkeringen och Jan Moström kliver ut tillsammans med Magnus Arnkvist, direktör för Division Södra. Bägge har likadana mörkblå arbetskläder med LKAB:s logotyp på. Jag frågar Jan Moström vad han gjort idag.
– Egentligen är det två saker, dels är det att försöka förstå vad som har hänt och den andra biten är att på något sätt börja arbetet med vad vi ska göra så det inte händer igen.
– När något sånt här händer är det en stor kris i organisationen. En arbetskamrat till många här i Svappavaara har förolyckats och det finns många tankar och mycket att hantera.
Jan Moström är en sådan ledartyp som inte gärna uttalar sig innan han fått all information. Just nu finns det fler frågor än svar om hur Julia Markström kunde mista livet. Men Jan Moström är tydlig med att LKAB tar ansvar för det inträffade.
– Oavsett vad alla utredningar visar så har det hänt något som inte ska hända, så är det bara. På ett eller annat sätt har vi gjort något som vi inte borde ha gjort, säger Moström.
– Som Jan sagt är detta ett misslyckande i vårt säkerhetsarbete. Något har brustit och förmodligen är inte bara en sak utan en hel kedja av händelser. Det kan vara rutiner eller tekniska specifikationer, säger Magnus Arnkvist.
Han var den som ringde Moström på fredagen då det första beskedet var att en allvarlig olycka inträffade.
– Då hade jag löpande kontakt med Magnus och sedan även med Anders Björnström som är chef på plats. Som vd kan jag göra två saker – stötta dem i det krisarbete de har att hantera här utan att störa och att söka svar så att vi på ett bredare plan kan få veta vad som har hänt.
Moström och Arnkvist har besökt olycksplatsen under onsdagen. För att komma dit tar man en hiss som färdas sex våningsplan upp. Gångbryggan som gav vika ligger precis under taket och är försedd med räcken på båda sidor. Innan olyckan betraktades inte platsen som ovanligt riskfylld.
– Arbetar man inne på våra områden är man medveten om att det är miljö som ställer speciella krav. Jag vill inte värdera vad som är mer eller mindre riskfyllt. I grund och botten jobbar vi fruktansvärt hårt med att det inte ska vara riskfyllt någonstans.
Under de samtal ni haft idag, rent konkret, vad talar ni om att förändra?
– Jag tror att man ska vara oerhört försiktig med att tala om sånt i detalj just nu. Klart att vi för såna dialoger om vad och vilka saker vi ska förändra och förbättra, säger Jan Moström.
Han understryker att olyckan inträffade för bara några dagar sedan.
– Vi har väldigt många intryck hos alla inblandade parter och vi måste sortera ut vad vi ska göra omedelbart som konsekvens av olyckan, vad vi gör på medellångsikt och vad vi gör på lång sikt.
Därför vill LKAB gör ett gediget arbete och Moström talar om utmaningen i att kunna använda lärdomarna från olyckan.
– På så vis kan vi använda den här tragiska olyckan för att göra något väsentligt bättre så att det här eller något liknande inte händer igen.
Intervjun är slut och Jan Moström reser sig från brunnen utanför vakten och går igenom grinden för att ta sig vidare till nästa möte som handlar om planen för återgång till normalitet efter dödsolyckan.