Hon älskar sitt Kiruna. Hon föddes rakt in i en gruvarbetarfamilj med dess värderingar och sociala mönster.
– Jag är tredje generationens gruvdotter brukar jag säga. Under min uppväxt handlade egentligen allt om gruvan. Alla samtal kring köksbordet och andra sociala kontakter byggde på prat om gruvan.
Helen Doktare ser i efterhand att hon blev starkt präglad av de strukturer som var en del av gruvsamhället. Mannen jobbade i gruvan och kvinnans lott var att sköta hemmet och ta hand om barnen.
– Det var egentligen ett rent ekonomiskt kontrakt som skrevs symboliskt. Kvinnan var tvungen att söka sig en man som kunde försörja henne. Det där ser man inte när man är ung. Men jag har ju förstått det när jag blivit äldre, säger Helen Doktare.
Det är också männens värld som alltid har skildrats. Kvinnornas hårda liv har hållits i tystnad. I Doktares eget liv har det funnits gott om kvinnor som givit avtryck. Hennes mamma som uppmanade dottern att söka sig ett annat liv än det hon själv hade. Men också farmor och mormor har lämnat spår.
– Min farmor och farfar flyttade till Kiruna. Farmor hade en affär på 1930-talet. Huset där affären låg är fortfarande kvar. Min mormor och morfar flyttade de också till mönsterstaden Kiruna och blev kvar. Det är på senare tid, när jag gjort efterforskningar som jag förstått att farmor jobbade för Vita bandet (kvinno- och nykterhetsorganisation red anm) i 50 års tid. Bara en sådan sak. Att inte veta det, säger Doktare.
Hennes pappa började som elektriker vid LKAB och under årens lopp så gjorde han karriär inom gruvföretaget. Han slutade som en högre chef. För familjen betydde faderns avancemang en del flyttar under åren.
– Det var ju så att samhället var uppdelat i olika områden. På vissa ställen bodde arbetare och på andra ställen bodde cheferna. För mig är det Trädgårdsgatan som ligger varmt om hjärtat. Där bodde vi när jag var liten och det är den som givit namn åt min tidigare bok,
” I bergets skugga”, säger Helen Doktare.
Gruvstadens kvinnliga kulturarv står i fokus när hon nu genom en facebook-satsning uppmanar personer, kvinnor och män, att dela med sig av Kiruna kvinnors historia. Redan ett dygn efter lanseringen hade många slutit sig till gruppen på Facebook.
– Ja, det har fått en stor respons. Det gläder mig. Jag hoppas vi tillsammans kan skapa en bit kvinnohistoria. Vi behöver lyssna på kvinnorna och skriva ner deras berättelser. Jag vill också väcka skrivarlusten hos dem som hoppar på tåget, säger Doktare.
Vilken typ av berättelser är det som du vill ha?
– Jag vill ha alla typer av berättelser med fokus på kvinnors liv i Kiruna. Det går ju inte att begränsa. Gubbarna har alltid framhållit sig själva. Men det kvinnorna som var smörjmedlet som smorde industrihjulet. Utan dem – ingen gruva, säger Helen Doktare.