1999 fanns det en artikel i NSD om "Grånade jägare" som muckade 1954 från plutonchefsskolan vid Jägarskolan och träffades, 45 år senare. Jag träffar åtta av de tidigare fjälljägarna, som idag är runt 84 år gamla, ytterligare 18 år senare när de för sjunde gången samlas i Kiruna för återträff.
– Det är många som har gått bort och de senaste åren har vi inte varit fler än kring tio, säger Per Lindén.
Av de 55 i bataljonen som ryckte in samtidigt muckade drygt 30 män, säger Per Lindén.
– Det var en del som föll bort. Den första gallringen var sommarfjällmarschen på femton mil i drygt åtta dagar. Hela bataljonen besteg berget Kåtotjåkkas nordligaste topp, säger Lindén.
– Fjärde dagen under marschen hade vi en vilodag efter att ha gått som packåsnor. Vi hade skarp skjutning i fjällen där vi sköt och bommade ordentligt. Men det var ju ett depåstopp så vi gick vidare med lika mycket ammunition som när vi kom dit, säger Ragnar Larsson och skrattar åt minnet.
Under den femton månader långa utbildningen fick de bara fem fria hemresor och samhörigheten blev stark.
– Vi blev ett sammansvetsat gäng och vi trivdes bra ihop. Jag och några till kände att det hade varit roligt att ses och det gjordes ett försök att hitta alla, säger Per Lindén.
Letandet visade sig bli ett projekt. Åren hade gått och registren hade inte följt med in i datoriseringens värld. Sökandet gick genom regementsarkiv, kyrkböcker och kontakter. Till slut kunde en inbjudan till återträff skickas ut. I mitten av 90-talet skedde den första träffen dit även fruar och de tidigare befälen bjöds in.
Träffarna sker alltid i Kiruna och de är överens om att det är kära återseenden och nostalgi. Fredagens middag intogs på Jägarköket, som idag fungerar som skolkök, och tillagades av samma kokerskor som för 60 år sedan.
– Ett år ställde Jägarskolan upp med två bandvagnar som vi fick tolka bakom från Nikkaluokta till Kebnekaise. När vi blev äldre flög vi samma sträcka. Kebnekaise hör till, det är de sträckorna vi känner väl och har gått, säger Lindén.
Upplevelserna är många. En episod utspelade sig vid norska gränsen. Eller i Norge. Versionerna går isär, de är däremot överens om att marschen tillbaka gick i illfart.
– Vi gick vilse fullt armerade vid ett tillfälle. Navigatören hade sin kulsprutepistol hängande över bröstet vid kompassen. Resultatet blev att nålen visade fel riktning och då hamnade vi i det här läget, säger Bo Bäckman.
En annan anekdot från Bäckman handlar om hur Kirunaborna ställde upp "på ett fantastiskt sätt".
– När killarna träffade flickor var de välkomna in i familjen och fick låna civila kläder under helgerna. Om man sedan bytte flicka var det inte mer med det utan kostymen flyttade till någon annan och det var helt ok, skrattar Bo Bäckman.
En av dem som fick låna civila kläder var Bernt Lundberg, som förutom livslång vänskap även hittade kärleken.
– Det var under någon av alla danser på gamla Malmia jag och min fru träffades. Det var också den enda kavajen jag lånade den tiden och blev kvar i Kiruna några år, säger Bernt Lundberg.
När intervjun är slut gör de sig redo för att åka i sin hyrda minibuss upp till Abisko och Björkliden där de ska tillbringa natten och besöka en gammal vän som numera bor där permanent innan hemfärden på söndagen. Planer på en nästa träff om tre år finns redan.