Han beskriver det som att han haft otur och fått alla släktens sjukdomar. Och direkt han får chansen varnar han ungdomar från att börja röka.
– Jag ville vara en i gänget och började röka på skolrasterna. Hade jag vetat om farorna då hade jag aldrig gjort det, säger Lasse.
I sitt hem i Fjällnäs, utanför Kiruna har han sitt paradis. Huset har han varit med och byggt själv. Vid sjön Kaalasjärvi strand, några hundra meter bort, håller båten på att tina fram i solskenet. Men dit orkar Lasse knappt gå längre. Sen tolv år tillbaka har han diagnosen KOL, en obotlig lungsjukdom som gör att hans lungor gradvis slutar fungera. Nu är lungkapaciteten nere i 22 procent. Dessutom råkade han nyligen ut för en olycka. Han halkade på gården och bröt flera revben som i sin tur punkterade lungsäcken.
– Det gör ont när jag hostar och skrattar och även när jag andas. Dessutom gör KOL att jag knappt orkar gå. Jag brukar beskriva känslan av KOL som att andas genom ett sugrör.
När Lasse växte upp var tobaksröken ständigt närvarande. Hans far var storrökare och rökning var en del av livet. Tre av hans släktingar har dött i KOL. Men det är ändå få med tanke på hur många som rökte i hans närhet, berättar Lasse. Själv började han röka som tonåring. Det var grupptrycket på skolan som blev för stort.
– Jag var fjorton år och ganska blyg av mig. Jag tog ett bloss för att vara med det tuffa gänget. Och på den vägen är det. Tänk att det fanns rökrutor då på skolgården. Det röktes överallt. Det var äckligt, när man tänker efter.
Han minns tobaksbolagens massiva PR-kampanj på 70-talet som manade till rökning. Då fanns inga varningstexter på cigarettpaketen. Ovetandes om riskerna testade han alla sorter.
– Först rökte jag en cigarett per dag. Sen blev det flera och till slut gick det ett helt paket per dag. Jag tog bara uppehåll när barnen föddes, berättar han.
Lasse rökte i 44 år och KOL har gått hårt åt hans lungor. Han berättar att han många gånger haft andnöd. Nu har han dock lärt sig att slappna av och inte drabbas av den panik han fick de första gångerna det hände. Vid sängen har han nu alltid en inhalator som vidgar luftrören direkt han andas i den. Ett av köksskåpen har blivit till medicinförråd. Tack vare högkostnadsskyddet håller han sig flytande rent ekonomiskt. För hans tabletter, sprutor och inhalatorer skulle annars ha kostat honom över 10 000 kronor varje månad.
Sju gånger per år har Lasse försämringsperioder då han får lunginflammation på grund av KOL. Han måste då snabbt behandlas med antibiotika och kortison. Varje gång det sker försämras hans lungor ytterligare. Då blir fler av lungornas 150 miljoner alveoler, som normalt tar upp syre till kroppen, skadade.
– Alveolerna är som druvklasar i mikroskopisk storlek. De flesta av mina har blivit förstörda och stora bollar istället och kan inte ta upp syre. De räknar med att jag har 22 procent lungkapacitet kvar, säger Lasse.
Han berättar att en av hans morbröder gick bort då lungkapaciteten var nere på 16 procent, medan hans moster somnade in då lungkapaciteten var kring 20 procent. Själv försöker han förtränga faktumet att han en dag kommer att dö av sjukdomen. Istället fokuserar han på sin hobby, inomhusodling. I varje vrå i hela huset finns det plantor av alla de slag.
– Jag har över 300 plantor. Jag odlar både ätbara växter som gurkor, tomater men också örter, kryddor och blommor. Det är den enda hobby jag mäktar med. Jag fyller krukorna med jord och stoppar i tre, fyra frön och får motion av att gå inne i huset och vattna dem, berättar Lasse.
Han lever idag ensam då hans före detta sambo drabbades av en svår hjärntumör och gick bort. För att förverkliga deras gemensamma dröm har Lasse köpt en stuga i Piteå.
– Vi skulle bo i Piteå på äldre dar på grund av att växtsäsongen är längre där.
Lasse drömmer om att föreläsa om hans sjukdom men konstaterar att han nog inte mäktar med det. Däremot brukar han ge rådet till alla han ser, som har en cigarett i handen, att de ska sluta röka. Och han är extra glad över att ingen av hans barn röker.
Hur känns det när du vet att du kommer dö av sjukdomen?
– Jag hoppas bara att jag lever tills blommorna blommar. Målet är att leva ett så normalt liv som möjligt i ytterligare tio år, säger Lasse.